11 juni 2008

Giltiga och ogiltiga koncilier - en utläggning om Petri ämbete

Med risk för att spänna bågen alltför stort tänkte jag skriva ett inlägg om vad det var som gjorde koncilier giltiga i den unga kyrkan och förhoppningsvis därigenom också kunna ge en första aning om sambandet mellan giltiga koncilier och Kyrkans lära om påvens ofelbarhet.

Under historiens gång har det förekommit flera koncilier och synoder (begreppen kommer användas som synonyma), både sådana som kallats ekumeniska och andra koncilier. De flesta av dessa koncilier anses vara giltiga koncilier medan andra inte anses vara giltiga. Grundfrågan är varför vissa koncilier anses vara giltiga medan andra avfärdas. Innan jag går vidare är det värt att poängtera att det finns koncilier kring vars giltighet det råder delade meningar mellan öst- och västkyrkan. De koncilier som det råder delade meningar om hör samman med schismen och får därför behandlas någon annan gång. Det finns dock flera koncilier som alla (eller åtminstone öst- och västkyrkan) är överens om att de är ogiltiga.

(Läs mer…)

Bakgrund

Låt oss göra en kort rekapitulation av några av de koncilier som hållits genom historien. Jag kommer enbart beröra de koncilier som ägde rum före den stora schismen mellan öst och väst.

Det första konciliet som vi känner till finns beskrivet i Apg 15 och inträffade ca år 49 i Jerusalem. Jag tänkte återkomma till det konciliet senare och lämnar det därför tills vidare.

Om vi istället begrundar den serie av 7 ekumeniska koncilier som inleddes med konciliet i Nicaea så kan det vara på sin plats att sätta in dem i sin historiska kontext. Svaret på frågan varför de hölls hänger intimt samman med den dåtida politiska situationen.

På Konstantins tid hade andelen kristna i kejsardömet blivit stort. Samtidigt var riket splittrat. Konstantin såg troligen i kristendomen en möjlighet att hålla samman sitt rike och samtidigt få de kristna på sin sida. Men för att det skulle lyckas förutsatte det att de kristna kunde vara en enande faktor. Konstantin insåg troligtvis att de kristna inte var riktigt så enade som de ortodoxt kristna ville göra gällande (t ex var Arianismen en stridsfråga vid den tiden).

Ur Konstantins perspektiv bör alltså konciliet i Nicaea ses som ett politiskt påkallat koncilium för att utröna vad de kristna kunde enas om. Om de inte kunde enas om centrala frågor så skulle det innebära att hans plan var meningslös.

Samma resonemang kan troligtvis även appliceras på flertalet av de följande giltiga koncilierna: Konstantinopel I, Efesus, Chalcedon, Konstantinopel II, Konstantinopel III och Nicaea II. För dem som initierade dessa koncilier, och som hade politiska bevekelsegrunder, var inte det primära vad biskoparna lärde, utan vad de kunde enas om. Syftet var troligtvis att kunna använda Kyrkans enhet för att motivera "en Kyrka, ett Kejsardöme"-agendan. Det var dock exakt samma motivation som låg bakom alla de ogiltiga koncilierna också. Det blir därför intressant att fundera på vad de var som skiljde de giltiga ekumeniska koncilierna från de ogiltiga koncilierna och synoderna.

Ogiltiga koncilier

Det första ogilitga konciliet jag tänkte ta upp är konciliet i Antiokia 341. Under detta koncilium godkände ca 100 biskopar (från östkyrkan) arianism som ortodox kristen lära. I Sirmium hölls en synod 351 där semiarianism godkändes, återigen av ca 100 biskopar från östkyrkan. Rövarsynoden i Efesus och ett antal koncilier i Konstantinopel, där patriarkerna av Antiokia, Jerusalem och Alexandria var närvarande, fastslog att monofysitism är ortodox lära. Monotelitismen fastslogs som ortodox lära vid ett koncilium i Konstantinopel 638.

Frågan som måste följa är då vad som är utmärkande för dessa ogiltiga koncilier. Vid inget av dessa koncilier fanns påven representerad. Undantaget är rövarsynoden i Efesus, där det fanns en påvlig representant, men konciliet tog ingen notis om vad han anförtrotts av påven att säga och han fällde därför kommentaren Contradicitur innan han lämnade konciliet, därmed ogiltigförklarande konciliet i påvens namn. Påven godkände heller aldrig i efterhand de beslut som koncilierna kom fram till. Alltså, det som utgör skillnaden mellan ett giltigt koncilium och ett ogiltigt i den unga kyrkan tycks vara om konciliebesluten godkänts av påven (personligen, genom delegat eller i efterhand) eller ej. Flertalet eller alla av de ovan nämnda koncilierna skulle ha kunnat anses vara ekumeniska koncilier om det inte hade varit för en sak: avsaknaden av påvlig representation eller i efterhand godkännande av påven. Detta blir om möjligt än tydligare om man beaktar att även Konstantinopel I, i likhet med de ovan nämnda ogiltiga koncilierna som godkände monofysitism, var ett koncilium som hållits helt utan påvlig representation, men som till skillnad från de ogiltiga koncilierna i efterhand godkänts av påven.

Man kan därför fråga sig om ett ekumeniskt koncilium är tillräckligt för att fastslå sanning, eller om det krävs något mer.

Konciliet i Apostlagärningarna

Vi har ett koncilium som finns beskrivet i bibeln (Apg 15). Låt oss analysera hur apostlarna gick till väga då de höll koncilium, eftersom det är deras praxis som motiverat användandet av koncilier.

Kapitlet inleds med en förklaring till problemet (Apg 15:1-2), Paulus och Barnabas finner vid sin ankomst till Antiokia, efter att ha avslutat sin första missionsresa, att:
Några som hade rest ner från Judéen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.
Man får komma ihåg att Paulus och Barnabas vid den här tiden troligtvis får anses ha varit juniorer, särskilt i förhållande till dem som kom från Judéen/Jerusalem, som var biskopssäte för församlingen i Antiochia. Så vad som hänt är att representanter för Kyrkan kommit och predikar omskärelse, vilket Paulus och Barnabas motsätter sig. Därför beger sig Paulus och Barnabas till Jerusalem för att få klarhet i om läroämbetet verkligen lär så.

Det är sant att det står att de tänkte besöka apostlarna och de äldste, och inte att de tänkte besöka Petrus. Men det är möjligt att de inte kände till att Petrus var där, eller också visste de att alla apostlarna var i Jerusalem.

Om man läser Apg 12:17 framgår att Petrus lämnat Jerusalem. Enligt Eusebius och Jerome så räknas Petri biskopstid i Rom från år 42 (alltså när han begav sig iväg), vilket skulle tyda på att han begav sig till Rom. Konciliet i Jerusalem inträffade ca år 49 och uppenbarligen var Petrus på plats i Jerusalem vid den tiden. Ett troligt skäl till varför Petrus återvände till Jerusalem kan vara att kejsar Claudius utvisade alla judar från Rom just år 49, enligt Seutonius. Orsaken var upplopp kring någon "Chrestus".

Petrus var hursomhelst närvarande vid konciliet i Jerusalem. Detta är vad vi kan läsa om konciliets genomförande (Apg 15:6-7)
Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade...
Varpå följer ett antal verser där Petrus talar. När han är klar följer den helt centrala meningen (Apg 15:11)
Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.
Om vi alltså skall försöka lära oss något av hur det första konciliet fungerade så samlades biskoparna för att utreda frågan. De hade överläggningar där de olika lägren fick ge sin syn.

Sedan, efter att ha lyssnat på de olika ståndpunkterna, reste sig Petrus och förkunnade sin syn (vox Petros).

Därefter var frågan avgjord. Alla var och förblev tysta då Petrus hade talat, överläggningarna var över.

Sedan går man över till att lyssna på Paulus och Barnabas vittnesbörd om Andens tecken bland hedningarna. Då dessa båda talat färdigt avslutar Jakob med ett tal.

Man kan fråga sig varför just Jakob, och inte Petrus, var den som avslutade mötet. För det första var Jakob Jerusalems biskop, och alltså värd för mötet. Petrus var en gäst. Vidare var det Jakob som var ledare för Kyrkans judiska del, i egenskap av biskop av Jerusalem. Om ni minns från inledningen av Apg 15, så var det just några av dessa judar som orsakat den konflikt som konciliet kom att handla om. De kom alltså från Jakob, de var hans lärjungar. Han adresserar alltså sina lärjungar, inte hela Kyrkan. Detta blir tydligt då han i vers 19 säger
Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud
Vilka var det som hade gjort det svårt för hedningarna? Jo, Jakobs lärjungar från Judéen.

Avslutning

Det står alltså klart att konciliet som beskrivs i Apostlagärningarna inte är ett ekumeniskt koncilium så som dessa uppfattas utanför den katolska Kyrkan, utan det är helt och hållet grundat på Petri ämbetes auktoritet. Petrus reste sig och tog till orda, och hans ord avslutar all överläggning.

Det är också uppenbart att det inte var någon likvärdighet mellan olika biskops-/patriarkstolar. Hade det varit likvärdighet mellan de olika biskops/patriarkstolarna skulle det naturliga varit att Jakob, i egenskap av värd och biskop för dem som orsakat dispyten, varit den som tog till orda och fällde avgörandet. Trots att Petrus enbart var en besökare så är det han som fäller avgörandet.

Det finns en idé om att lekmännen måste acceptera det som Kyrkan slår fast i koncilier (vilket använts som argument i öst för att inte hålla fast vid överenskommelser gjorda vid gemensamma koncilier, t ex Lyon och Ferrara-Florens). Det skulle kunna motiveras bl a utifrån Apg 15:22. Men om man ser till kontexten så är det uppenbart att det som åsyftas med Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiokia är den lokala församlingen i Jerusalem, och mer specifikt de som hade förordat omskärelse. Hela poängen är alltså att de som varit för omskärelse böjer sig för Kyrkans beslut. Tanken på att beslutet taget i Jerusalem skulle förkastats om församlingen i Antiokia inte skulle accepterat det visar på det absurda i tanken. Det visar också på det absurda i östkyrkans förkastande av de ekumeniska koncilierna som var på väg att sätta punkt för östkyrkans schism med Kyrkan.

Eftersom koncilier går till enligt följande
  1. Biskoparna samlas för att undersöka en fråga (Apg 15:6)
  2. De överlägger/debatterar (Apg 15:7)
  3. Innehavaren av Petri ämbete fäller ett avgörande baserat på vad som framkommit i överläggningarna (Apg 15:7-11)
  4. Det som innehavaren av Petri ämbete slagit fast, och som nu är en del av Kyrkans lära, förklaras för dem som inte förstår (Apg 15:12-19)
  5. Tillägg kan göras (Apg 15:20, 28-29)
  6. Man dokumenterar konciliets beslut för förmedling till de troende (Apg 15:23-29)
måste slutsatsen bli att ett koncilium blir giltigt, inte genom att det är ekumeniskt, utan genom att innehavaren av Petri ämbete godkänner dess beslut.

Man kan förenkla uppställningen än mer.
  1. Koncilier samlas för att överlägga och höra alla sidors argument
  2. Innehavaren av Petri ämbete beslutar, i kraft av sitt ämbete och Kristi löfte, vad som är det rätta beslutet. Det är alltså i kraft av Petri ämbetes ofelbarhet som (ekumeniska och andra) koncilier blir giltiga.
Koncilier i sig är bara nödvändiga då det rör sig om frågor där det inte är uppenbart vad som är ortodox kristen lära. I frågor där det är uppenbart vad Kyrkans lära är kan läroämbetet agera på egen hand.

Allt gott!

20 kommentarer:

Anonym sa...

En fråga som jag har relaterat till detta är vilka koncilier som kan räknas som giltiga och ogiltiga när det förekommer flera personer som gör anspråk på Petri ämbete. Jag tänker framförallt på den "västliga schismen", när tre personer hävdade sig inneha Petri ämbete.

Vad jag har kunnat läsa mig till så är det fortfarande under Gregorius XII:s auktoritet som man räknar detta som ett giltigt koncilium, men det snurrar fortfarande lite i skallen på mig hur det går ihop, så det vore en barmhärtighetsgärning att förklara det för mig. :)

Herrens frid,
David

Ted sa...

Hilaron: det fanns bara en påve, den som valdes av kardinalkollegiet först, även under "den stora schismen" de andra var motpåvar. Det var svårt att veta vem den sanne påven var och land stod mot land i denna fråga. Till sist avgick allihop och man kunde välja en ny, där det inte fanns någon tvekan. Faktum är dock att det fanns endast en påve, de övriga var motpåvar.

Anonym sa...

Tuve. Tack för ett bra inlägg!

Frågan om påvars och motpåvars giltighet som Hilaron tar upp tycker jag kan vara värt ett eget inlägg så småningom. Även i Vatikanens egna påvelistor så finns väl enstaka motpåvar med. Och vad händer i det hypotetiska fallet att någon vinner ett påveval genom röstfusk - blir hans ex cathedra-uttalanden ogiltiga då även om ingen känner till fusket?

Tuve sa...

Hilaron och Johan
Jag tror också att frågan om påvar och motpåvar är värt ett eget inlägg när tid gives.

Mig veterligen så finns det en motpåve även i dag. Men trots att han valdes före benedict så är han likväl ingen giltig påve.

Allt gott!

Helena sa...

Johan,
vad jag har hört så blir påvevalet ogiltigt och måste göras om.

Anonym sa...

Det låter som en god idé att lämna detta till ett eget inlägg. Så nu slipper ni mitt ständiga tjat om dessa motpåvar som orsakar så mycket bryderier för mig. ;)

Den där David Bawden verkar för övrigt vara ett ganska extremt fall. Han valdes i praktiken av familjemedlemmar, han är inte ordinerad biskop, ingen biskop närvarade när han "utsågs" osv. I det fallet finns det ju ingenting som pekar på att han är en giltig påve.

Allt väl!

Helena sa...

Intressant, denna motpåves anledning att dissa de senaste påvarna är andra Vatikankonciliet. Förvånad någon?

Kanske vore det intressant att försöka förklara varför vissa människor anser att andra Vatikan- konciliet var ogiltigt och att alla påvar som godkänner/godkänt det är ogiltiga och heretiker.

Simon sa...

hilaron:

Han är väl inte ens ordinerad präst som jag förstått det utan endast lekman.

Ted sa...

Jag undrar hur de fungerar, alltså anhängare till de moderna "motpåvarna".

Visserligen finns det ju många som skulle vilja vara påve och sedan arbeta sig uppåt ; )
men detta är ju löjligt.

Anonym sa...

Nej, nu blir jag besviken på dig, Tuve. Du och jag har ju varit så rörande överens i samtalen på Aletheia...;)

Det är ju ett faktum att Vaticanum I:s ecklesiologi är det största hindret för återförening av öst och väst. Det vet du nog redan, och jag hade kanske hoppats på att få se dig inta en mer förmedlande ståndpunkt. Men tji fick jag.

I fråga om de ekumeniska koncilierna är man i den officiella katolsk-ortodoxa dialogen på väg att nå en samsyn om detta med ekumeniska koncilier, om inte i allt så åtminstone i mycket. Ravennadokumentet från i höstas (oktober 2007) har formuleringar som ju företrädare för både Rom och Konstantinopel har slutit upp kring. Tråkigt nog väntar vi fortfarande på Moskva (som ju beklagligt nog drog sig ur pga en tvist med Konstantinopel), men jag är övertygad om att de tids nog kommer med.

Texten skyler inte över de skillnader som finns, men det är ändå glädjande att se att det finns så mycket som man faktiskt är (någotsånär) överens om.

Hela texten finns på Vatikanens webbplats, men låt mig ge ett smakprov på dess formuleringar om ekumeniska koncilier:

35. In the course of history, when serious problems arose affecting the universal communion and concord between Churches – in regard either to the authentic interpretation of the faith, or to ministries and their relationship to the whole Church, or to the common discipline which fidelity to the Gospel requires - recourse was made to Ecumenical Councils. These councils were ecumenical not just because they assembled together bishops from all regions and particularly those of the five major sees, Rome, Constantinople, Alexandria, Antioch and Jerusalem, according to the ancient order (taxis). It was also because their solemn doctrinal decisions and their common faith formulations, especially on crucial points, are binding for all the Churches and all the faithful, for all times and all places. This is why the decisions of the Ecumenical Councils remain normative.

36. The history of the Ecumenical Councils shows what are to be considered their special characteristics. This matter needs to be studied further in our future dialogue, taking account of the evolution of ecclesial structures during recent centuries in the East and the West.

37. The ecumenicity of the decisions of a council is recognized through a process of reception of either long or short duration, according to which the people of God as a whole – by means of reflection, discernment, discussion and prayer - acknowledge in these decisions the one apostolic faith of the local Churches, which has always been the same and of which the bishops are the teachers (didaskaloi) and the guardians. This process of reception is differently interpreted in East and West according to their respective canonical traditions.

38. Conciliarity or synodality involves, therefore, much more than the assembled bishops. It involves also their Churches. The former are bearers of and give voice to the faith of the latter. The bishops’ decisions have to be received in the life of the Churches, especially in their liturgical life. Each Ecumenical Council received as such, in the full and proper sense, is, accordingly, a manifestation of and service to the communion of the whole Church.

39. Unlike diocesan and regional synods, an Ecumenical Council is not an “institution” whose frequency can be regulated by canons; it is rather an “event”, a kairos inspired by the Holy Spirit who guides the Church so as to engender within it the institutions which it needs and which respond to its nature. This harmony between the Church and the councils is so profound that, even after the break between East and West which rendered impossible the holding of Ecumenical Councils in the strict sense of the term, both Churches continued to hold councils whenever serious crises arose. These councils gathered together the bishops of local Churches in communion with the See of Rome or, although understood in a different way, with the See of Constantinople, respectively. In the Roman Catholic Church, some of these councils held in the West were regarded as ecumenical. This situation, which obliged both sides of Christendom to convoke councils proper to each of them, favoured dissensions which contributed to mutual estrangement. The means which will allow the re-establishment of ecumenical consensus must be sought out.

Tuve sa...

Johannes
Kul att du kommer hit också! :)

Tack för länken till Ravennadokumentet som jag inte läst tidigare.

Min poäng i inlägget är egentligen inte att ekumeniska koncilier är värdelösa, utan att de inte i sig själva är tillräckliga, eftersom de måste godkännas.

Vi borde väl vara överens om att arianism, semiarianism etc inte är ortodox kristen lära, och att de koncilier jag exemplifierade med alltså inte bör kunna vara giltiga, varken ur en katolsk eller ortodox synvinkel. Det var utifrån förekomsten av sådana koncilier/synoder som jag argumenterade för att något mer än bara samlandet av biskopar som beslutar behövs.

Jag skall läsa Ravennadokumentet noggrant så kanske jag får anledning att justera min lekmannauppfattning :)

Det är hursomhelst mycket glädjande att dessa samtal förs mellan öst och väst!

Tror du Moskvas ovilja att vara med enbart hör ihop med konflikten med Konstantinopel, eller kan den konflikten ha varit en ursäkt för att inte inleda samtal med Rom?

Allt gott!

Anonym sa...

Johannes; Det är ju ett faktum att Vaticanum I:s ecklesiologi är det största hindret för återförening av öst och väst. Det vet du nog redan, och jag hade kanske hoppats på att få se dig inta en mer förmedlande ståndpunkt. Men tji fick jag.

För att inte tala om nord och syd!Men vad vi ändå hoppas på är att öst - väst ska öppna dörrar även för nord - syd.

Vad som ställt till problem med Moskva, är att Kk har grundat nya församlingar har erkänt Moskvapatriarkatet. Kk har en annan syn på detta, men jag avstår från att försöka reda ut vem som har rätt.

Dokumentet från det misslyckade återföreningsförsöket under 1400-talet bör nog tydas så, att de ortodoxa delegaterna inte hade mandat att ingå bindande överenskommelser för sina kyrkor. Speciellt Ryssland motsatte sig ratificering. Detta kan inte tolkas så, vilket jag uppfattat att Tuve gör, att det är ortodox tro att koncieliebeslut ska godkännas av lekmännen i varje församling.

Detta koncilium hölls i Italien, ett par dagsresor från Rom, men mycket långt från Moskva. Eftersom restiden Linköping - Rom var drygt två månader, gissar jag att den var minst tre månader till Moskva. Underhandskontakter med Moskva under konciliets gång var alltså omöjliga, utan Moskva hade att acceptera eller förkasta ett färdigt "paket".

Tycker det diskuteras väldigt mycket paragrafer hit och dit, jag är föralldel inte juridiskt okunnig, men tycker att det historiska perpektivet saknas både här och på Aletheia. De problem so var med Moskva p.g.a det geografiska avståndet, hade man också med Uppsala och Åbo, med följd att de svenska biskoparna själva beslöt i frågor som egentligen skulle underställas påven. En av geogafin påtvingad självständighet för den svenska kyrkan, som spelade in i konflikterna under 1500-talet. Allt kan inte förklaras med demonisering av Gustav Vasa eller heresi-förklaring av Johan III. Kk begick allvarliga misstag i förhållande till Sverige, vilket ej heller kan förklaras med demonisering av dåtida påvar. I Rom rådde stor okunnighet om nordeuropeiska förhållanden,vilket alltså spädde på konflikterna.

Så till frågan om ekumeniska koncilier. För att beslut ska vara bindande, måste delegaterna ha fullmakt från sina kyrkor, alternativt att besluten underställs kyrkorna för att fastställas i efterhand. Men är inte koncilierna en instans inom Kk, där protestanterna är inbjudna som observatörer och eventuellt rådgivare? Och då menar jag att ekumeniska koncilier bör väga tyngre än andra instanser, eftersom man åtminstone har lyssnat på vad andra kristna har att komma med.

L F

Anonym sa...

Detta var ett mycket intressant inlägg. Jag måste studera detta närmare dock, innan jag vågar mig på en ordentlig kommentar:)

En spontan fråga som vaknade till inom mig måste jag dock ställa: godkände inte påven Honorius den synoden som hölls på Cypern år 634, en synod som godkände den heretiska monotelethismen?

Tuve sa...

Thomas
Det vore naturligtvis intressant om det vore som du skriver. Då fallerar ju i viss mening mitt fina inlägg :D

Du kan väl se om du hittar några källor kring det. Jag kunde inte hitta något om det på Catholic Encyclopedia (CE), men du kanske menar att de är jäviga :)

Enligt CE så inträffade en synod på Cypern 643, jag antar att det är den du menar.

Allt gott!

Anonym sa...

Tack för svaret, Tuve. Självklart är vi överens om fördömandet av de heresier som proklamerades vid de koncilier du räknade upp. Det är heller inget märkligt i att Roms kyrka inte erkänner andra koncilier än de som påven erkänt. Det vore närmast konstigt annars.

Dock är det en intressant tanke som Thomas för fram angående Cypern 634. Själv funderar jag över hur det egentligen är med synoden in Tullo 692. Trots att den aldrig godtogs av påven är väl dess kanones bindande för uniater av bysantinsk rit?

Nu tror jag inte att Ravennadokumentet är mer än ett litet steg på väg, och om man nu inte får Moskva med sig kommer man hur som helst inte så långt, tyvärr. Men bara det faktum att man erkänner att Kyrkan de facto är delad är ett framsteg som bådar gott (i praktiken betyder det ju att ingendera parten ensam kan göra anspråk på att vara Kyrkan och kräva att det uteslutande är den andra parten som ska anpassa sig för att en återförening ska bli möjlig). Katoliker gläds förmodligen åt att man har också kunnat enas om existensen av ett romerskt primat (artikel 41), även om man inte är överens om vad detta primat konkret innebär. En viktig paragraf är också artikel 39, där man erkänner att schismen har gjort det omöjligt att hålla ekumeniska koncilier i egentlig mening. Det kan tolkas som att en hel del av de frågor som endera sidan (i praktiken mest den romerska sidan, som har varit flitigast med att hålla koncilier) efter schismen har löst genom egna kyrkomöten kan behöva tas upp till förnyad diskussion.

Egentligen tror jag inte att Moskvapatriarkatet är negativt till samtal med katoliker. Tvärtom. Biskopen Hilarion Alfeyev, som ledde Moskvas delegation i Ravenna, har i andra sammanhang uttalat att han gärna vill se katoliker och ortodoxa i allians som motvikt mot den liberalprotestantiska dominansen i t.e.x Kyrkornas världsråd. Bråket mellan Moskva och Konstantinopel handlar dels om jurisdiktionella frågor, dels om vem som ska ha rätt att bjuda in delegater.

Från romersk sida uppfattar man förmodligen de ortodoxa som en knepig samtalspartner. Det gäller i dag lika väl som det gällde i Florens 1438. Ortodoxin är ju inte en enhetlig, sammanhängande jurisdiktion utan ett nätverk av sinsemellan självständiga jurisdiktioner, och inte ens Konstantinopels patriark kan göra anspråk på att företräda hela den ortodoxa kyrkan.

Ted sa...

Apropå ortodoxin så läste jag ganska nyligen att en biskop i den Rumänska? ortododoxa kyrkan hade tagit del av kommunionen under en katolsk gudomlig liturgi, han förväntas bli exkommunicerad av sin kyrka.
Katolska kyrkan erkänner de ortodoxas sakrament men erkänner de ortodoxa de katolska sakramenten?
Splittringen är kanske djupare än vi vill tro.
Påven har ju bett om förlåtelse för plundringen av Konstantinopel, har man sett något liknande från de ortodoxas sida?


Ut unum sint.

Ted sa...

Det har tydligen kommit mer intressanta nyheter från ortodoxin, den ekumeniske patriarken inbjuder deunierade kyrkorna att ha gemenskap med Konstantinopel utan att bryta gemenskapen med Rom. Hmm.
Intressant.
http://rorate-caeli.blogspot.com/

Ted sa...

Här är texten:

Munich—In a recent interview with the German ecumenical journal Cyril and Methodius, the Patriarch of the Orthodox Church in Constantinople Bartholomew I invited Eastern Catholic Churches to return to Orthodoxy without breaking unity with Rome. He noted that “the Constantinople Mother-Church keeps the door open for all its sons and daughters.” According to the Orthodox hierarch, the form of coexistence of the Byzantine Church and the Roman Church in the 1st century (perhaps what is meant here is 1st millennium -- CAP) of Christianity should be used as a model of unity. This story was posted by KATH.net on 16 June 2008.

At the same time, the patriarch made positive remarks about the idea of “dual unity” proposed by the head of the Ukrainian Greek Catholic Church, Archbishop Lubomyr (Husar). Patriarch Bartholomew I noted in particular that this model would help to overcome the schism between the Churches.

Anonym sa...

Mer om Honorius I hittade jag här:
http://www.newworldencyclopedia.org/entry/Pope_Honorius_I

Anonym sa...

Tack for intiresnuyu iformatsiyu