11 augusti 2008

Om Maria (II) — Den Obefläckade avlelsen (8 december)

Den obefläckade avlelsen, Immaculata Conceptio, kallas även Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, Maria Immaculata. Denna händelse, högtidsdag och lärosats skall varken förväxlas med Jesu övernaturliga tillblivelse* som Kyrkan firar 25 mars, eller med Jesu jungfrufödelse som Kyrkan firar nio månader senare, 25 december.

Den kvinna som under nio månader bokstavligt talat var Guds tabernakel, Guds boning, Guds tempel, var inte vilken kvinna som helst. För att kunna utföra denna fullständigt unika uppgift krävdes en fullständigt unik kvinna. Detta var Kyrkan tidigt klar över, men det dröjde ändå mer än 1800 år innan något om Marias del i ”bebådelsens förhistoria” dogmatiserades.


*) Marie bebådelsedag, eller Herrens bebådelse, då Kyrkan bl.a. firar att jungfru Marias son har Gud och inte någon man som far – och att Jesus därför är Gud själv i mänsklig gestalt.

Dogmen
Den 8 december 1854 proklamerade påven Pius IX dogmen om den Obefläckade avlelsen (se bullan Ineffabilis Deus):
Den saliga jungfrun Maria blev från det första ögonblicket av sin tillblivelse genom en enastående nåd och ett särskilt privilegium av Gud, den Allsmäktige, med hänsyn till Jesu Kristi – hela människosläktets Frälsares – förtjänster, bevarad fri från varje fläck från arvsynden.
Observera att läran om jungfru Marias obefläckade avlelse inte är någon bedömning av den äktenskapliga föreningen mellan hennes föräldrar, utan ett uttalande om ”[Marias] själ i dess första skapelseögonblick och då den förenades med kroppen” (Pius IX citerar här (not 7) en apostolisk konstitution som påven Alexander VII utfärdade redan 8 december 1661).
(Läs mer…)

För säkerhets skull måste vi också klara ut vad ”arvsynden” (se Katolska Kyrkans Katekes, avsnitt 397-412) är för något: Våra stamföräldrar missbrukade sin frihet och vägrade att lyda Guds bud (1 Mos 3). Denna första synd, ursynden, fick till följd att människans natur visserligen har kvar längtan efter det goda, men ändå riskerar att ta fel. Den är sårad och har blivit benägen för det onda. Detta, säger oss dogmen, har alltså Maria — under hela sin existens — sluppit att befläckas av.


Varför det då?
I protoevangeliet (1 Mos 3:15) säger Gud till ormen/Satan: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen”. Kyrkan har alltid betraktat Maria som just den
kvinnan, hon som också identifieras som det Nya förbundets ark (Upp 11:19-12:18) — den av draken, ”ormen från urtiden”, förföljda kvinnan vars gossebarn ”rycktes upp till Gud och Hans tron”.

Hon som ängeln Gabriel säger är ”full av nåd” (Luk 1:28), modern till Guds syndfria Ord, får aldrig ha varit besmittad av det onda:
Om den saliga jungfrun Maria vid någon tidpunkt befläckats i sin avlelse med den ärftliga syndfläcken och hade varit utan gudomlig nåd, då skulle det, om det också bara var för ett kort ögonblick, inte ha funnits denna eviga fiendskap mellan henne och ormen som det talats om från traditionens början … utan det skulle istället ha funnits en viss underkastelse
(som påven Pius XII förklarade 1953 i encyklikan Fulgens corona, 7). Den obefläckade avlelsen är alltså ett verk av Guds nåd och inte något som Maria på något vis förtjänat. Den sker för att bereda Guds Son en värdig boning. Också Maria behövde Jesu Kristi försoning, även om hon slapp undan ursyndens konsekvenser. Den obefläckade avlelsen var en föregripande försoning, en frukt av försoningen som Maria fick del av i förskott. Det är inte så konstigt som det kan låta, eftersom Gud lever i ett evigt nu — obunden av tid och rum. I Marias fall var försoningen en skyddshandling, men för alla andra är den en befrielsehandling. Genom dopet i den treenige Gudens namn befrias vi från synden och dess upphovsman (Katekesen, t.ex. avsnitt 1237 och 1263). Men Gud gjorde alltså ett fullständigt unikt undantag från denna regel då ”jungfrun Maria blev … bevarad fri från varje fläck från arvsynden.

Grundtextens tilltalsord, (kecharitoméne) i Gabriels hälsningsfras (”Hell dig Maria, full av nåd …”, Luk 1:28) lär enligt sakkunskapen vara en passiv perfekt particip av verbet ”att benåda”, och uttrycka en avslutad handling i förfluten tid då Maria passivt tagit emot ett fullt mått av nåd. Gabriels ord skulle alltså betyda att Maria alltid varit ”full av nåd” och alltså var det redan innan ängeln uppenbarade sig för henne. Det är just detta som dogmen om Maria Immaculata säger.

Denna kärlekshandling från Guds sida — att Han älskar oss så mycket att Han ville bli en av oss — förutsatte (som i alla sakramentala äktenskap) samtycke från bägge parter. Gud, som är Kärleken, kunde därför inte tvinga sig på Maria för att möjliggöra Inkarnationen. Hennes absoluta ”ja” var en nödvändig förutsättning.
Den obefläckade avlelsen åstadkom detta konstanta nådens tillstånd i Maria, vilket gjorde det möjligt för henne att till 100% — totalt reservationslöst, utan några som helst förbehåll — säga ”ja” till Gud. Genom detta särskilda privilegium har det aldrig funnits någon dragning till någonting annat än Gud hos Maria. Hela hennes liv var och är ett enda stort ”JA” till Gud. Hennes samtycke krävdes för att Gud skulle kunna bli människa. Hon kunde alltså ha sagt ”nej”, men hon kunde ändå inte!

Maria har alltså alltid befunnit sig i nådens tillstånd, men har trots det inte förskonats från sådana syndafallets timliga konsekvenser som exempelvis sorg, lidande och död. Detta att både Jesus och jungfru Maria (om än i betydligt mindre skala) fick och får ta konsekvenserna av andras synder — helt utan egen förskyllan — är värt att på Marias vis "ta till sitt hjärta och begrunda". Om både Gud själv och Hans vackraste skapelse har fått utstå oförtjänt lidande, måste nog även vi räkna med en och annan motgång. Kanske en källa till mera tacksamhet och mindre klagan?

[Gud] bevisade [Jungfru Maria] en så stor kärlek, mer än andra varelser, att Han i henne ensam fann ett sällsamt välbehag. Därför fyllde Han henne så underbart, mer än alla änglalika andar och alla helgon, med ett överflöd av himmelska gåvor, som togs från Treenighetens skattkammare. Därför skulle hon fri från varje fläck av synd och fullständigt skön och perfekt visa en sådan fullhet i fråga om oskuld och helighet att man inte kan tänka på någon större underställd Gud, och att ingen annan än Gud kan förstå det. (Ineffabilis Deus igen)

Slutsats
Den obefläckade avlelsen var en nödvändig förutsättning för Inkarnationen, Guds människoblivande, eftersom kvinnan som skulle ge Guds Son hans mänskliga natur
  • måste vara fullständigt fri från varje samröre med synden och dess upphovsman
  • måste leva i total harmoni med den Helige Ande

Ängeln hälsar jungfru Maria som den som alltid varit "full av nåd". Hon blev full av nåd redan vid sin obefläckade konception och alltså inte först vid sin Sons tillblivelse (Bebådelsen).
Maria, ”
hon som trodde” (Luk 1:45) och var ett enda stort förbehållslöst ”ja” till Gud, är Kyrkans och alla kristnas Moder och stora förebild i lärljungaskap.

Kyrkan firar många fest- och högtidsdagar för Maria, däribland
Maria Immaculata den 8 december. Men denna vördnad för och kärlek till Maria är inget självändamål, den måste kulminera i Kristus. Maria leder oss till Kristus, och Kristus till Fadern. Allt i Maria återspeglar Guds härlighet och barmhärtiga kärlek, och allt i Maria är en Guds gåva. När vi beundrar och talar väl om ett konstverk är det samtidigt ett sätt att ära konstnären, skaparen. På samma sätt blir Gud ärad när vi ärar jungfru Maria, Hans skönaste skapelse.