Om Maria (II) — Den Obefläckade avlelsen (8 december)

Den obefläckade avlelsen, Immaculata Conceptio, kallas även Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, Maria Immaculata. Denna händelse, högtidsdag och lärosats skall varken förväxlas med Jesu övernaturliga tillblivelse* som Kyrkan firar 25 mars, eller med Jesu jungfrufödelse som Kyrkan firar nio månader senare, 25 december.

Den kvinna som under nio månader bokstavligt talat var Guds tabernakel, Guds boning, Guds tempel, var inte vilken kvinna som helst. För att kunna utföra denna fullständigt unika uppgift krävdes en fullständigt unik kvinna. Detta var Kyrkan tidigt klar över, men det dröjde ändå mer än 1800 år innan något om Marias del i ”bebådelsens förhistoria” dogmatiserades.

*) Marie bebådelsedag, eller Herrens bebådelse, då Kyrkan bl.a. firar att jungfru Marias son har Gud och inte någon man som far – och att Jesus därför är Gud själv i mänsklig gestalt.

Dogmen
Den 8 december 1854 proklamerade påven Pius IX dogmen om den Obefläckade avlelsen (se bullan Ineffabilis Deus):

Den saliga jungfrun Maria blev från det första ögonblicket av sin tillblivelse genom en enastående nåd och ett särskilt privilegium av Gud, den Allsmäktige, med hänsyn till Jesu Kristi – hela människosläktets Frälsares – förtjänster, bevarad fri från varje fläck från arvsynden.

Observera att läran om jungfru Marias obefläckade avlelse inte är någon bedömning av den äktenskapliga föreningen mellan hennes föräldrar, utan ett uttalande om ”[Marias] själ i dess första skapelseögonblick och då den förenades med kroppen” (Pius IX citerar här (not 7) en apostolisk konstitution som påven Alexander VII utfärdade redan 8 december 1661).

(Läs mer…)

För säkerhets skull måste vi också klara ut vad ”arvsynden” (se Katolska Kyrkans Katekes, avsnitt 397-412) är för något: Våra stamföräldrar missbrukade sin frihet och vägrade att lyda Guds bud (1 Mos 3). Denna första synd, ursynden, fick till följd att människans natur visserligen har kvar längtan efter det goda, men ändå riskerar att ta fel. Den är sårad och har blivit benägen för det onda. Detta, säger oss dogmen, har alltså Maria — under hela sin existens — sluppit att befläckas av.

Varför det då?
I protoevangeliet (1 Mos 3:15) säger Gud till ormen/Satan: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen”. Kyrkan har alltid betraktat Maria som just den kvinnan, hon som också identifieras som det Nya förbundets ark (Upp 11:19-12:18) — den av draken, ”ormen från urtiden”, förföljda kvinnan vars gossebarn ”rycktes upp till Gud och Hans tron”.

Hon som ängeln Gabriel säger är ”full av nåd” (Luk 1:28), modern till Guds syndfria Ord, får aldrig ha varit besmittad av det onda:

Om den saliga jungfrun Maria vid någon tidpunkt befläckats i sin avlelse med den ärftliga syndfläcken och hade varit utan gudomlig nåd, då skulle det, om det också bara var för ett kort ögonblick, inte ha funnits denna eviga fiendskap mellan henne och ormen som det talats om från traditionens början … utan det skulle istället ha funnits en viss underkastelse

(som påven Pius XII förklarade 1953 i encyklikan Fulgens corona, 7). Den obefläckade avlelsen är alltså ett verk av Guds nåd och inte något som Maria på något vis förtjänat. Den sker för att bereda Guds Son en värdig boning. Också Maria behövde Jesu Kristi försoning, även om hon slapp undan ursyndens konsekvenser. Den obefläckade avlelsen var en föregripande försoning, en frukt av försoningen som Maria fick del av i förskott. Det är inte så konstigt som det kan låta, eftersom Gud lever i ett evigt nu — obunden av tid och rum. I Marias fall var försoningen en skyddshandling, men för alla andra är den en befrielsehandling. Genom dopet i den treenige Gudens namn befrias vi från synden och dess upphovsman (Katekesen, t.ex. avsnitt 1237 och 1263). Men Gud gjorde alltså ett fullständigt unikt undantag från denna regel då ”jungfrun Maria blev … bevarad fri från varje fläck från arvsynden.”

Grundtextens tilltalsord, (kecharitoméne) i Gabriels hälsningsfras (”Hell dig Maria, full av nåd …”, Luk 1:28) lär enligt sakkunskapen vara en passiv perfekt particip av verbet ”att benåda”, och uttrycka en avslutad handling i förfluten tid då Maria passivt tagit emot ett fullt mått av nåd. Gabriels ord skulle alltså betyda att Maria alltid varit ”full av nåd” och alltså var det redan innan ängeln uppenbarade sig för henne. Det är just detta som dogmen om Maria Immaculata säger.

Denna kärlekshandling från Guds sida — att Han älskar oss så mycket att Han ville bli en av oss — förutsatte (som i alla sakramentala äktenskap) samtycke från bägge parter. Gud, som är Kärleken, kunde därför inte tvinga sig på Maria för att möjliggöra Inkarnationen. Hennes absoluta ”ja” var en nödvändig förutsättning.
Den obefläckade avlelsen åstadkom detta konstanta nådens tillstånd i Maria, vilket gjorde det möjligt för henne att till 100% — totalt reservationslöst, utan några som helst förbehåll — säga ”ja” till Gud. Genom detta särskilda privilegium har det aldrig funnits någon dragning till någonting annat än Gud hos Maria. Hela hennes liv var och är ett enda stort ”JA” till Gud. Hennes samtycke krävdes för att Gud skulle kunna bli människa. Hon kunde alltså ha sagt ”nej”, men hon kunde ändå inte!

Maria har alltså alltid befunnit sig i nådens tillstånd, men har trots det inte förskonats från sådana syndafallets timliga konsekvenser som exempelvis sorg, lidande och död. Detta att både Jesus och jungfru Maria (om än i betydligt mindre skala) fick och får ta konsekvenserna av andras synder — helt utan egen förskyllan — är värt att på Marias vis "ta till sitt hjärta och begrunda". Om både Gud själv och Hans vackraste skapelse har fått utstå oförtjänt lidande, måste nog även vi räkna med en och annan motgång. Kanske en källa till mera tacksamhet och mindre klagan?

[Gud] bevisade [Jungfru Maria] en så stor kärlek, mer än andra varelser, att Han i henne ensam fann ett sällsamt välbehag. Därför fyllde Han henne så underbart, mer än alla änglalika andar och alla helgon, med ett överflöd av himmelska gåvor, som togs från Treenighetens skattkammare. Därför skulle hon fri från varje fläck av synd och fullständigt skön och perfekt visa en sådan fullhet i fråga om oskuld och helighet att man inte kan tänka på någon större underställd Gud, och att ingen annan än Gud kan förstå det. (Ineffabilis Deus igen)

Slutsats
Den obefläckade avlelsen var en nödvändig förutsättning för Inkarnationen, Guds människoblivande, eftersom kvinnan som skulle ge Guds Son hans mänskliga natur

• måste vara fullständigt fri från varje samröre med synden och dess upphovsman
• måste leva i total harmoni med den Helige Ande

Ängeln hälsar jungfru Maria som den som alltid varit "full av nåd". Hon blev full av nåd redan vid sin obefläckade konception och alltså inte först vid sin Sons tillblivelse (Bebådelsen).
Maria, ”hon som trodde” (Luk 1:45) och var ett enda stort förbehållslöst ”ja” till Gud, är Kyrkans och alla kristnas Moder och stora förebild i lärljungaskap.

Kyrkan firar många fest- och högtidsdagar för Maria, däribland Maria Immaculata den 8 december. Men denna vördnad för och kärlek till Maria är inget självändamål, den måste kulminera i Kristus. Maria leder oss till Kristus, och Kristus till Fadern. Allt i Maria återspeglar Guds härlighet och barmhärtiga kärlek, och allt i Maria är en Guds gåva. När vi beundrar och talar väl om ett konstverk är det samtidigt ett sätt att ära konstnären, skaparen. På samma sätt blir Gud ärad när vi ärar jungfru Maria, Hans skönaste skapelse.

Om Maria (I) — Upptagningen i himlen (15 augusti)

Jesu moder Maria förutser mycket tidigt i sin kyrkliga bana — vid ankomsten till släktingen Elisabet, bara några dagar efter att Guds Son blivit till i hennes sköte — att: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk 1:48).
Kyrkan har i alla tider gjort så och kommer alltid att göra det, och därigenom besannas denna NT-profetia varje dag så länge världen består.
Inom protestantismen har man, trots sitt ledord Skriften allena (sola scriptura), förblivit förvånansvärt tyst om just detta bibelord. Denna inkonsekvensens kan vara en av förklaringarna till de stora skillnaderna i kvinnosyn och andligt klimat mellan katolskt och protestantiskt dominerade sammanhang:

Kyrkan och världen behöver en feminin symbol … Guds svar är jungfru Maria. När vi skall följa Kristus hjälper det med en helt mänsklig modell. Vi behöver någon som gått i trons mörker men aldrig förtvivlat, någon som lydde och aldrig flydde, någon som älskade och aldrig var otrogen. Vi behöver den perfekta lärjungens exempel, och Maria är den första och mest fullkomliga av Kristi lärjungar.*

*) Ur ”The Assumption of Mary” av Kilian Healy (1913-2003), ordensgeneral för de ”skodda” karmeliterna (O.Carm.) och deltagare i Andra Vatikankonciliet.

Detta är det första i en serie inlägg där vi skall försöka förklara några av Kyrkans mest centrala och, för somliga, kontroversiella dogmer om Maria, mor till Jesus Kristus som var och är sann Gud och sann människa. Det kommer att visa sig att dessa lärosatser när allt kommer omkring borde vara både okontroversiella och fullkomligt naturliga för en kristen människa.

Vi börjar alltså med Marias upptagning med kropp och själ i himlen:

(Läs mer…)
Lägg märke till att Kyrkan talar om Kristi himmelsfärd (ascensio) men Marias upptagning (assumptio) i himlen. En anledning till denna skillnad är att Kristus tågade in i härligheten av sin egen gudomliga kraft. Jungfrun, som Kristus friköpt, blev däremot inte upptagen i himlen av egen kraft, utan av gudomlig kraft genom ett särskilt privilegium.

Ytterst få kristna, om ens någon, torde betvivla att jungfru Maria, Kristus konungens egen mänskliga mamma, nu befinner sig i himlen. Varför gjorde påven i så fall denna läromässigt bindande deklaration, vad innebär den egentligen, och har den någon relevans för mig som kristen?

Dogmen
Jubelåret 1950, den 1 november, definierade påven Pius XII dogmen om den saliga jungfrun Marias upptagning i himlen: "När den obefläckade Guds Moder, den ständiga jungfrun Maria, hade fullbordat sitt jordelivs lopp, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten” (se bullan Munificentissimus Deus, 44).

Redan under Kyrkans tidiga år anropade man Maria och helgonen om hjälp. Detta framgår klart av bönen Sub tuum praesidium (”Till ditt beskydd flyr vi, heliga Guds Moder …”) som daterats till 200-talet eller tidigare.

Efter att Kyrkan år 1854 dogmatiserat Marias obefläckade avlelse (mer om denna i ett senare inlägg) uppstod ett stort intresse för Marias upptagning i himlen. Pilgrimerna som besökte Lourdes, Fatima och andra marianska vallfartsorter blev fler och fler för varje år. Redan under Första Vatikankonciliet (1869-70) hade nästan två hundra av de deltagande biskoparna krävt att Kyrkan skulle definiera Vår Frus upptagning i himlen. Konciliet tog dock aldrig upp det ämnet. Men petitionerna fortsatte att strömma in till den Heliga stolen.

Dogmer, ofelbara uttalanden om Kyrkans lära, kan slås fast på tre sätt:

1. Genom att påven själv uttalar sig ex cathedra.
   
2. Genom högtidliga definitioner från koncilier.
   
3. Genom det ordinarie universella läroämbetet = hela biskopskollegiet inklusive påven.
   

Påven Pius XII valde samma sätt som påven Pius IX hade gjort under förberedelserna inför definitionen av den Obefläckade avlelsen: Han skickade ett brev till Kyrkans alla biskopar och bad om deras tankar kring Upptagningen. Han ställde två frågor: ”Bedömer ni att den saliga Jungfruns upptagning i himlen kan läggas fram och definieras som en trossats? Önskar ni det, med era präster och ert folk?”

1169 av de 1181 stiftsbiskoparna (dvs. 99%) svarade jakande på båda frågorna. Bland de nekande svaren var det bara sex (0.5%) som tvekade inför Upptagningens natur; de andra ansåg det opassande att definiera denna dogm. Fördelningen blev ungefär densamma i svaren från titulärbiskoparna, abbotarna, de apostoliska vikarierna och andra prelater som tillfrågats (Källa: Eamon R. Carroll, O.Carm., ”Papal infallibility and the Marian Definitions”, Carmelus, 26 (1979), 231).

Biskoparnas nästan enhälligt jakande svar kompletterades med lekfolkets andaktsliv. En av dess många yttringar var de stora skaror som varje år besökte kyrkorna 15 augusti för att fira Upptagningens högtid (eller "Marias insomnande", dormitio, som den kallas i kyrkorna i Öst). Åtminstone sedan 400-talet har jungfru Marias upptagning i himlen firats 15 augusti. Denna dag, kallad ”Dyra Vårfrudag”, var som bekant för övrigt Sveriges nationaldag tidigare.

Fjorton år efter Pius XII:s tillkännagivande återupprepade Andra Vatikankonciliets fäder Kyrkans tro på Vår Frus upptagning i himlen med uttalandet att ”Slutligen blev den obefläckade Jungfrun … efter att ha fullbordat sitt jordelivs lopp med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten och upphöjd av Herren som drottning över alltet” (Lumen Gentium, 59).

Bibeln säger oss att det skall bli en ny himmel och en ny jord. Dogmen om Upptagningen säger oss att jungfru Maria redan är där. Bullan påstår ingenstans att Marias privilegium, att få en ’föregripande’ uppståndelse, skall förstås som något i sig självt unikt privilegium enbart för henne. Det uttrycket användes i samband med den Obefläckade avlelsen, men inte när det gäller Upptagningen. Dogmen om Upptagningen, som de kristna alltså är förpliktigade att tro på, säger heller ingenting om Marias död, begravning eller uppståndelse. Det enda som påven verkligen slog fast är att ”När … Maria, hade fullbordat sitt jordelivs lopp, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten”. Påven valde alltså att definiera ett minimum, och lämnade bl.a. frågorna om Marias död och uppståndelse från de döda obesvarade.

Öppna frågor
Dog Maria? Var begravdes hon i så fall? Förmultnade hennes kropp? Här har Kyrkan ännu inte någon officiellt fastslagen, bindande lära. Klart är dock att det för många skulle framstå som underligt om Maria skulle ha skyddats från den dödens förnedring som hennes egen gudomlige Son så radikalt och ädelmodigt fick möta. Klart är också att påven Paulus VI — som ofta talade om Upptagningen i sina predikningar — trodde att Maria dött och fått en försmak av uppståndelsen. I en predikan 15 augusti 1977 i Castel Gandolfos församlingskyrka, ett år före sin död, sade han att ”Hon [Maria] dog verkligen, men for omedelbart över avgrunden och steg upp till livets fullhet i Guds härlighet. Maria är i paradiset. Där bevarar och mångfaldigar hon sina kontakter med oss. Hos Herren blir hon Kyrkans Moder, mänsklighetens Moder”.
Om Maria dog borde det i så fall finnas eller ha funnits en grav någonstans. Oturligt nog finns det två — den ena i Efesos (där Maria skall ha bott i många år, tillsammans med Jesu älsklingslärjunge Johannes, som var biskop där) och den andra i en kyrka under jord i Kidrondalen nära Getsemane i Jerusalem. Det mesta talar dock för att det är graven i Kidrondalen som är den autentiska. Ännu idag ihågkommer de grekisk-ortodoxa Marias död med en årlig procession från Dormitiokyrkan uppe på Sionsberget ner till gravkyrkan nära Getsemane.
Det finns alltså en stark tradition inom Kyrkan om att Maria dog innan hon upptogs i himlen, men också om att hennes kropp aldrig förmultnade dessförinnan. Pius XII säger t.ex. i bullan (Munificentissimus Deus, 5) att:

Genom ett helt unikt privilegium övervann hon [Maria] synden fullständigt, genom sin Obefläckade avlelse. Som ett resultat av detta var hon inte underkastad förgängelsens lag och behövde därför inte vänta till tidens slut för sin kropps förlossning.**

**) ”Underkastad förgängelsens lag” är en något fri översättning av det mera ordagranna ”bunden av lagen om att vara kvar i gravens förruttnelse”.

Betyder detta något för mig som kristen?

1. Upptagningen av jungfru Maria i himlen är en modell och förebild för Kyrkans — alla kristnas — egen fullkomning. Kyrkan ser att Kristi andra tillkommelse redan uppfyllts i henne, att hon redan kommit dit Kyrkan — vi alla — en dag hoppas få vara. Hon visar tydligt vad som är den yttersta meningen med det mänskliga livet.
   
2. Upptagningen säger oss att i himlen är Maria drottning och moder på Kristi högra sida (enligt mönstret från Bibelns drottningmödrar — från drottning Batseba, kung Salomos mor och medregent, och framåt). Maria fullgör en aktiv roll i Kyrkans liv genom sin moderliga förbön. Genom sitt moderliga inflytande samarbetar hon fortfarande i vår återlösning.
   
3. Upptagningen är Kyrkans hopp, tröst och glädje. I Marias förhärligande ser Kyrkan sitt eget förhärligande. Vid Inkarnationen förde Maria Kristus till världen, och genom sin Upptagning för hon världen till Kristus.
   

Slutsats
Maria var kristen, ja den första och mest fullkomliga av alla lärjungar till Jesus Kristus. När hon fått veta och accepterat att hon skulle bli mor till Gud Själv i mänsklig gestalt utbrast hon som vi redan nämnt: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”. Att denna saliga kvinna blivit ”med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten” — dvs. att Jesus, i det fjärde budets anda, hedrat sin moder med detta redan innan tidens slut — borde därför inte vara särskilt kontroversiellt.

Nu, i Jesu närhet i himlen, vakar hon över oss med en moders omsorg och som himlarnas drottning för hon vår talan (precis som det gamla Israels drottningmödrar förde folkets talan inför kungen). Som Jesu mest perfekta lärjunge är hon vårt lysande exempel, vår föregångare. Detta även i bokstavlig mening, för vi skall alla den vägen vandra! Dit hon redan nu kommit av Guds nåd, där kommer också vi en gång att få vara.

Dekret från Vatikanen angående ”prästvigning” av kvinnor

Häromdagen, 29 maj 2008, kom ett dekret från Vatikanen om att katolska biskopar som försöker viga en kvinna till präst, och kvinnor som deltar i en sådan ceremoni, blir automatiskt exkommunicerade. Detta har visserligen redan uppmärksammats i en kommentar till ett längre meningsutbyte på denna blogg, men är så pass viktigt att det förtjänar en egen plats.

Dekretet från Troskongregationen, som publicerades i pappersupplagan av L'Osservatore Romano igår, finns bl.a. återgivet hos nyhetsbyrån Zenit. Det lyder som följer:

On the Delict of Attempted Sacred Ordination of a Woman
The Congregation for the Doctrine of the Faith, in virtue of the special faculty granted to it by the Supreme Authority of the Church (cf. Can. 30, Code of Canon Law), in order to safeguard the nature and validity of the sacrament of Holy Orders, decreed, in the Ordinary Session of December 19, 2007:

In accordance with what is disposed by Can. 1378 of the Code of Canon Law, he who shall have attempted to confer holy orders on a woman, as well as the woman who may have attempted to receive Holy Orders, incurs in a latae sententiae excommunication, reserved to the Apostolic See.

(Läs mer…)

If he who shall have attempted to confer Holy Orders on a woman or if the woman who shall have attempted to received Holy Orders is a faithful bound to the Code of Canons of the Oriental Churches, he is to be punished with the major excommunication, whose remission remains reserved to the Apostolic See, in accordance with Can. 1443 of the same Code (cf. Can. 1423, Code of Canons of the Oriental Churches).
The present decree enters in force immediately after its publication in L'Osservatore Romano.

William Cardinal Levada
Prefect

Angelo Amato, s.d.b.
Titular Archbishop of Sila
Secretary

I och med detta ytterligare klargörande från Troskongregationens sida (frågan kändes tjatig redan för flera decennier sedan ...) skulle man ju kunna hoppas att debatten vore avslutad och att den nu istället kunde övergå i ett anammande från medlemmarnas sida och i förklaringar för dem som överväger att låta sig upptas i Kyrkan. Men det är antagligen att hoppas för mycket. De ”katoliker” som inte respekterar bindande uttalanden från dem som är satta att under den Helige Andes ledning leda Kyrkan och dess medlemmar i tros- & lärofrågor kommer nog tyvärr att slå dövörat till även denna gång. Det finns här en slående likhet med dvärgarna som bara vägrar att öppna sina ögon i C. S. Lewis avslutande Narnia-bok, ”Den sista striden”.