Den tridentinska trosbekännelsen

(Detta inlägg publiceras i brist på "färdigare" inlägg och kan komma att revideras) 

Den tridentinska trosbekännelsen återges nedan så som den står att finna i ”Katolsk Katekes”, utgiven på svenska för Apostoliska vikariatet Sverige, tryckt 1893, varsamt språkligt reviderad (”af”-> ”av” etc.). Den kallas ”tridentinsk” för att i princip hela formulerades vid konciliet i Trient. Två kompletterande tillägg har dock gjorts i och med Första Vatikankonciliets dogmförklaringar: ett om Marie fullständiga syndfrihet och ett om påvens ofelbarhet (källa, tipstack Steve).

Såvitt jag förstår är detta den trosbekännelse som konvertiter till Kyrkan fick läsa högt vid sin konversion. Den skulle idag kunna betraktas som en förklaring av vad man menar, när man idag vid konversion säger de i jämförelse kortfattade men kanske lite luddiga orden

”Allt vad den heliga katolska Kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”

Efter de korta inledningsorden börjar denna trosbekännelse med den Nicensk-Konstantinopolitanska trosbekännelsen, utan konstigheter, så ni som kan den utantill kan gå direkt till ”Jag gillar och antager orubbligt...”:

Den tridentinska trosbekännelsen

Jag tror fullt och fast och bekänner alla och var och en av de artiklar, vilka innehållas i den trosbekännelse, som den heliga romerska Kyrkan begagnar, nämligen:
Jag tror på en Gud, den allsmäktige Fadern, himmelens och jordens, alla synliga och osynliga tings skapare.
(Läs mer…)

Och på en Herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, som är från evighet född av Fadern, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud; född, icke gjord, av samma väsen med Fadern; genom vilken allting är gjort; som för oss människor och för vår frälsnings skull nedsteg från himmelen. Och Han antog köttet genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blev* människa. [Han] Blev ock korsfäst under Pontius Pilatus, pinad och begraven. Och [Han] uppstod på tredje dagen enligt skrifterna samt uppfor till himmelen. [Han] Sitter på Faderns högra hand [sida]. Och [Han] skall återkomma med härlighet [för] att döma levande och döda, och på Hans rike skall incke vara något slut.

Och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas, som har talat genom profeterna.
Och på den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan.Jag bekänner ett dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande evighetens liv.
Amen.

Jag gillar och antager orubbligt de apostoliska och kyrkliga traditionerna och samma Kyrkas övriga stadgar och författningar.
Likaledes antager jag den Heliga Skrift efter den mening, som den heliga modern, Kyrkan, vilken tillkommer att döma över de heliga skrifternas sanna mening och tolkning, vidhållit och vidhåller; och jag skall aldrig antaga och tolka dem annorlunda än enligt de heliga fädernas enhälliga överensstämmelse.

Jag bekänner dessutom, att i det nya förbundet ges sju verkliga och egentliga sakrament, instiftade av vår Herre Jesus Kristus, och nödvändiga, dock inte alla för envar [dvs alla behöver inte ta emot alla sakrament, även om alla sju måste finnas], till människosläktets frälsning, nämligen: dopet, konfirmationen, altarets sakrament, bikten, sista smörjelsen (sic.), prästvigningen och giftemålet; att dessa sakrament förmedlar Guds nåd, samt att av dessa dopet, konfirmationen och prästvigningen inte kan upprepas utan [att] helgerån [därmed begås]. Jag antar och gillar även de av Katolska Kyrkan antagna och stadfästa ceremonier, som begagnas vid alla de ovannämnda sakramentens högtidliga förvaltning.

Jag antager och godkänner allt och vart och ett särskilt, som på det högtidliga tridentinska kyrkomötet är avgjort och bestämt om arvssynden och rättfärdiggörelsen.
Likaledes bekänner jag, att i den Heliga Mässan frambärs åt Gud ett sant, egentligt och försonande offer för levande och döda, att vår Herres, Jesu Kristi, kropp och blod tillika med hans själ och gudom, är sant, verkligt och väsentligt närvarande i altarets heligaste sakrament; samt att det sker en förvandling av hela brödets väsen till Hans kropp, och av hela vinets väsen till Hans blod, vilken förvandling av den Katolska Kyrkan kallas transsubstantiation. Jag bekänner ock, att man under endera gestalten mottager Kristus hel och odelad och anammar ett sant sakrament.

Jag tror orubbligt, att en reningsort finns och att de själar,

 som där förvaras, hjälps genom de trognas böner. På samma sätt tror jag, att man bör ära och åkalla de heliga, som tillsammans med Kristus regerar, att dessa frambär böner till Gud för oss, samt att man bör hålla deras kvarlevor i ära.
Jag förklarar på det bestämdaste, att man får äga och behålla Kristi, Guds moders, den allttid rena jungfruns och andra heligas bilder och att man bör visa dem skyldig ära och vördnad.
Jag bekänner även, att Kristus har efterlämnat [åt] sin Kyrka makten att meddela avlat, samt att bruket av den är högst gagneligt för det kristna folket.

Jag erkänner den heliga, katolska och apostoliska romerska Kyrkan för alla kyrkors moder och lärarinna; och jag lovar och svär den romerske biskopen, den helige apostlafursten Petri efterträdare och Jesu Kristi ståthållare, sannskyldig lydnad.
Likaledes antar och bekänner jag som otvivelaktigt sant allt det övriga, som genom de heliga kyrkostadgarna och av de allmänna kyrkomötena, särskilt av det högtidliga tridentinska kyrkomötet och av det allmänna vatikanska konciliet blivit överlämnat, avgjort och bestämt, i synnerhet angående den romerske biskopens företräde och hans ofelbara läroämbete. Allt det åter, som strider däremot, samt alla villfarelser, som Kyrkan fördömt, förkastat och bannlyst, fördömer, förkastar och bannlyser även jag på samma sätt.

Denna sanna och katolska tro, utan vilken ingen kan bli salig, och vilken jag nu frivilligt och uppriktigt antar, vill jag med Guds hjälp intill mitt sista andetag ren och obesmittad bevara och ståndaktigt bekänna, samt så vida jag kan hava omsorg [≈”i den mån jag kan påverka”?], att densamma hålls, lärs och predikas av mina underordnade och av dem vilkas omvårdnad mitt kall ålägger mig: detta utfäster, lovar och svär jag, så sant mig Gud hjälpe, och detta Hans heliga Evangelium.

Kort om Kristi närvaro i Eukaristin

Katolska Kyrkan bekänner att Kristus helt och fullt är närvarande under brödets och vinets gestalter i den heliga eukaristin. Helt och fullt innebär att det inte går att särskilja och att endera gestalten lika fullt är Kristi sanna Kropp och Blod. När vi tar emot kommunionen tar vi alltså emot Honom helt och fullt även om vi bara skulle ta emot Honom under den ena gestalten (brödets eller vinets).

Att man mottager Honom under brödets och vinets gestalter innebär att brödets och vinets substanser förvandlats till Kristi eget kött och blod, även om deras yttre gestalter - bröd och vin - förblir desamma. Detta benämns på "katolska" transsubstantiation. 
(Läs mer…)
I Mässan sker denna förvandling då prästen läser kanonbönen, mer specifikt vid konsekrationen. I öst säger man att förvandlingen sker vi epiklesen, även om denna tradition inte är lika tydlig i exakt när det sker.


Det är inte såsom hävdas i den efterreformatoriska traditionen att brödet och vinet helt och fullt behåller sin substans även om Kristus är närvarande i brödet och vinet (konsubstantiaton). Katolska Kyrkan avvisar denna lära (jfr konciliet i Trient DS 1642).

I och med konsekrationen är brödet och vinet var för sig på riktigt förvandlade till Kristi sanna kropp och blod, och förblir förvandlade så länge de eukaristiska gestalterna finns kvar. Att Kristus fullt ut fortsätter att vara närvarande i dessa gestalter innebär att tillbedjan av det konsekrerade brödet är tillbedjan av vår uppståndne och levande Herre, vilket är vad som sker vid s.k. eukaristisk tillbedjan.

Det är alltså inte så att Han är närvarande bara när man tar emot kommunionen, eller bara under tiden Mässan firas, utan Han är närvarande så länge som brödets och vinets gestalter finns kvar.

Nåden

Ibland händer det. Jag läste för några år sedan en novell som hette "Revelation", Uppenbarelse, av Flannery O'Connor (1925-1964), katolik och amerikansk författarinna av stora mått. Hon dog relativt ung i systemisk Lupus Erytomatosus, en reumatisk sjukdom. Hon skall en gång ha frågat sina medkristna "Southern Baptists" anhängare vad de hade emot påven, han trodde ju åtminstone på Jesu uppståndelse, vilket var mer än en del andra baptister trodde på. Hennes favoritläsning för kvällarna var bland annat Summa Theologiae av Thomas av Aquino.(Läs mer…)
Berättelsen tar sin början i ett väntrum, inför ett läkarbesök. Mrs. Turpin som är mycket respektabel, skärskådar sina medpatienter, där finns de svarta (detta är sydstaterna före 1960), där finns "white trash", Mrs. Turpin är mycket tacksam att hon inte är som de "If it's one thing I am, it's grateful. When I think who all I could have been besides myself and what all I got, I just feel like shouting, 'Thank you, Jesus, for making everything the way it is!' It could have been different!... Oh thank you, Jesus, thank you!". Där finns också en ung kvinna, Mary Grace, som är finnig och ful och som till sist får åka i väg med ambulans till psyket. Innan hon gör det morrar hon åt Mrs. Turpin "Go back to hell where you came from, you old wart hog!"

När kvällen kommer funderar Mrs. Turpin, på sin respektabla grisfarm, över vad hon fått vara med om. Till sist ser hon framför sig, en vision av yttersta domen, hur de respektabla människorna faktiskt går sist i ledet av de som vandrar in i himlen, först kommer de lytta sedan de svarta, tätt följda av "white-trash" sist kommer de respektabla och till och med deras "dygder" bränns upp som av eld.
Novellen är del av en samling som heter "Everything that Rises must Converge".
Berättelsen är översatt till svenska.

Med förhoppning om skön sommarläsning.



Första gången jag läste historien kändes det som om jag fick en "uppenbarelse".
Gud bryter igenom våra murar på de mest underliga vis.
O'Connor:"Grace changes us and change is painful." Eftersom nåden förvandlar oss inifrån och inte bara "täcker över våra synder som snö över en dynghög" som reformatorerna menade. Nåden bygger på naturen och förstör den inte - men nåden förändrar oss och förändring är smärtsam (jämför skärselden).

Nåden delas teologiskt in i heliggörande nåden, sakramentala nådegåvor, ståndsnådegåvor, den hjälpande nåden och karismerna. Den heliggörande nåden är en delaktighet i Guds liv, man brukar tala om nådens tillstånd. Detta tillstånd förloras då man begår en allvarlig synd, dödssynd. Nådens tillstånd är en början på och i viss mån en försmak av det saliga skådandet-då vi får se Gud ansikte mot ansikte. Den heliggörande nåden kan förökas i oss, då vi samarbetar med Guds nåd i nuet, den hjälpande nåden.
Vidare brukar man tala om nådegåvor, "charismata" som inte tillhör den heliggörande nåden utan är en gåva för andra, profetia, tungotal, helande mm. Dessa gåvor har inget att göra med frälsningen eller helgelsen utan är gåvor "gratis datae" (fritt givna).

Teologins och Kyrkans lära om nåden är ett stort och omfattande område som jag bara nosat på. Där finns de stora frågorna om predestinationen och den fria viljan. Där finns förhållandet mellan Guds allmakt och människans samarbete, förtjänst. Jag tänker på prefationen som används på helgondagar - "då du kröner deras förtjänster, är det dina egna gåvor du kröner." och på vad Teresa av Avila sade på sin dödsbädd: "Allt är nåd".

Giltiga och ogiltiga koncilier - en utläggning om Petri ämbete

Med risk för att spänna bågen alltför stort tänkte jag skriva ett inlägg om vad det var som gjorde koncilier giltiga i den unga kyrkan och förhoppningsvis därigenom också kunna ge en första aning om sambandet mellan giltiga koncilier och Kyrkans lära om påvens ofelbarhet.

Under historiens gång har det förekommit flera koncilier och synoder (begreppen kommer användas som synonyma), både sådana som kallats ekumeniska och andra koncilier. De flesta av dessa koncilier anses vara giltiga koncilier medan andra inte anses vara giltiga. Grundfrågan är varför vissa koncilier anses vara giltiga medan andra avfärdas. Innan jag går vidare är det värt att poängtera att det finns koncilier kring vars giltighet det råder delade meningar mellan öst- och västkyrkan. De koncilier som det råder delade meningar om hör samman med schismen och får därför behandlas någon annan gång. Det finns dock flera koncilier som alla (eller åtminstone öst- och västkyrkan) är överens om att de är ogiltiga.

(Läs mer…)

Bakgrund

Låt oss göra en kort rekapitulation av några av de koncilier som hållits genom historien. Jag kommer enbart beröra de koncilier som ägde rum före den stora schismen mellan öst och väst.

Det första konciliet som vi känner till finns beskrivet i Apg 15 och inträffade ca år 49 i Jerusalem. Jag tänkte återkomma till det konciliet senare och lämnar det därför tills vidare.

Om vi istället begrundar den serie av 7 ekumeniska koncilier som inleddes med konciliet i Nicaea så kan det vara på sin plats att sätta in dem i sin historiska kontext. Svaret på frågan varför de hölls hänger intimt samman med den dåtida politiska situationen.

På Konstantins tid hade andelen kristna i kejsardömet blivit stort. Samtidigt var riket splittrat. Konstantin såg troligen i kristendomen en möjlighet att hålla samman sitt rike och samtidigt få de kristna på sin sida. Men för att det skulle lyckas förutsatte det att de kristna kunde vara en enande faktor. Konstantin insåg troligtvis att de kristna inte var riktigt så enade som de ortodoxt kristna ville göra gällande (t ex var Arianismen en stridsfråga vid den tiden).

Ur Konstantins perspektiv bör alltså konciliet i Nicaea ses som ett politiskt påkallat koncilium för att utröna vad de kristna kunde enas om. Om de inte kunde enas om centrala frågor så skulle det innebära att hans plan var meningslös.

Samma resonemang kan troligtvis även appliceras på flertalet av de följande giltiga koncilierna: Konstantinopel I, Efesus, Chalcedon, Konstantinopel II, Konstantinopel III och Nicaea II. För dem som initierade dessa koncilier, och som hade politiska bevekelsegrunder, var inte det primära vad biskoparna lärde, utan vad de kunde enas om. Syftet var troligtvis att kunna använda Kyrkans enhet för att motivera "en Kyrka, ett Kejsardöme"-agendan. Det var dock exakt samma motivation som låg bakom alla de ogiltiga koncilierna också. Det blir därför intressant att fundera på vad de var som skiljde de giltiga ekumeniska koncilierna från de ogiltiga koncilierna och synoderna.

Ogiltiga koncilier

Det första ogilitga konciliet jag tänkte ta upp är konciliet i Antiokia 341. Under detta koncilium godkände ca 100 biskopar (från östkyrkan) arianism som ortodox kristen lära. I Sirmium hölls en synod 351 där semiarianism godkändes, återigen av ca 100 biskopar från östkyrkan. Rövarsynoden i Efesus och ett antal koncilier i Konstantinopel, där patriarkerna av Antiokia, Jerusalem och Alexandria var närvarande, fastslog att monofysitism är ortodox lära. Monotelitismen fastslogs som ortodox lära vid ett koncilium i Konstantinopel 638.

Frågan som måste följa är då vad som är utmärkande för dessa ogiltiga koncilier. Vid inget av dessa koncilier fanns påven representerad. Undantaget är rövarsynoden i Efesus, där det fanns en påvlig representant, men konciliet tog ingen notis om vad han anförtrotts av påven att säga och han fällde därför kommentaren Contradicitur innan han lämnade konciliet, därmed ogiltigförklarande konciliet i påvens namn. Påven godkände heller aldrig i efterhand de beslut som koncilierna kom fram till. Alltså, det som utgör skillnaden mellan ett giltigt koncilium och ett ogiltigt i den unga kyrkan tycks vara om konciliebesluten godkänts av påven (personligen, genom delegat eller i efterhand) eller ej. Flertalet eller alla av de ovan nämnda koncilierna skulle ha kunnat anses vara ekumeniska koncilier om det inte hade varit för en sak: avsaknaden av påvlig representation eller i efterhand godkännande av påven. Detta blir om möjligt än tydligare om man beaktar att även Konstantinopel I, i likhet med de ovan nämnda ogiltiga koncilierna som godkände monofysitism, var ett koncilium som hållits helt utan påvlig representation, men som till skillnad från de ogiltiga koncilierna i efterhand godkänts av påven.

Man kan därför fråga sig om ett ekumeniskt koncilium är tillräckligt för att fastslå sanning, eller om det krävs något mer.

Konciliet i Apostlagärningarna

Vi har ett koncilium som finns beskrivet i bibeln (Apg 15). Låt oss analysera hur apostlarna gick till väga då de höll koncilium, eftersom det är deras praxis som motiverat användandet av koncilier.

Kapitlet inleds med en förklaring till problemet (Apg 15:1-2), Paulus och Barnabas finner vid sin ankomst till Antiokia, efter att ha avslutat sin första missionsresa, att:

Några som hade rest ner från Judéen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.

Man får komma ihåg att Paulus och Barnabas vid den här tiden troligtvis får anses ha varit juniorer, särskilt i förhållande till dem som kom från Judéen/Jerusalem, som var biskopssäte för församlingen i Antiochia. Så vad som hänt är att representanter för Kyrkan kommit och predikar omskärelse, vilket Paulus och Barnabas motsätter sig. Därför beger sig Paulus och Barnabas till Jerusalem för att få klarhet i om läroämbetet verkligen lär så.

Det är sant att det står att de tänkte besöka apostlarna och de äldste, och inte att de tänkte besöka Petrus. Men det är möjligt att de inte kände till att Petrus var där, eller också visste de att alla apostlarna var i Jerusalem.

Om man läser Apg 12:17 framgår att Petrus lämnat Jerusalem. Enligt Eusebius och Jerome så räknas Petri biskopstid i Rom från år 42 (alltså när han begav sig iväg), vilket skulle tyda på att han begav sig till Rom. Konciliet i Jerusalem inträffade ca år 49 och uppenbarligen var Petrus på plats i Jerusalem vid den tiden. Ett troligt skäl till varför Petrus återvände till Jerusalem kan vara att kejsar Claudius utvisade alla judar från Rom just år 49, enligt Seutonius. Orsaken var upplopp kring någon "Chrestus".

Petrus var hursomhelst närvarande vid konciliet i Jerusalem. Detta är vad vi kan läsa om konciliets genomförande (Apg 15:6-7)

Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade...

Varpå följer ett antal verser där Petrus talar. När han är klar följer den helt centrala meningen (Apg 15:11)

Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

Om vi alltså skall försöka lära oss något av hur det första konciliet fungerade så samlades biskoparna för att utreda frågan. De hade överläggningar där de olika lägren fick ge sin syn.

Sedan, efter att ha lyssnat på de olika ståndpunkterna, reste sig Petrus och förkunnade sin syn (vox Petros).

Därefter var frågan avgjord. Alla var och förblev tysta då Petrus hade talat, överläggningarna var över.

Sedan går man över till att lyssna på Paulus och Barnabas vittnesbörd om Andens tecken bland hedningarna. Då dessa båda talat färdigt avslutar Jakob med ett tal.

Man kan fråga sig varför just Jakob, och inte Petrus, var den som avslutade mötet. För det första var Jakob Jerusalems biskop, och alltså värd för mötet. Petrus var en gäst. Vidare var det Jakob som var ledare för Kyrkans judiska del, i egenskap av biskop av Jerusalem. Om ni minns från inledningen av Apg 15, så var det just några av dessa judar som orsakat den konflikt som konciliet kom att handla om. De kom alltså från Jakob, de var hans lärjungar. Han adresserar alltså sina lärjungar, inte hela Kyrkan. Detta blir tydligt då han i vers 19 säger

Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud

Vilka var det som hade gjort det svårt för hedningarna? Jo, Jakobs lärjungar från Judéen.

Avslutning

Det står alltså klart att konciliet som beskrivs i Apostlagärningarna inte är ett ekumeniskt koncilium så som dessa uppfattas utanför den katolska Kyrkan, utan det är helt och hållet grundat på Petri ämbetes auktoritet. Petrus reste sig och tog till orda, och hans ord avslutar all överläggning.

Det är också uppenbart att det inte var någon likvärdighet mellan olika biskops-/patriarkstolar. Hade det varit likvärdighet mellan de olika biskops/patriarkstolarna skulle det naturliga varit att Jakob, i egenskap av värd och biskop för dem som orsakat dispyten, varit den som tog till orda och fällde avgörandet. Trots att Petrus enbart var en besökare så är det han som fäller avgörandet.

Det finns en idé om att lekmännen måste acceptera det som Kyrkan slår fast i koncilier (vilket använts som argument i öst för att inte hålla fast vid överenskommelser gjorda vid gemensamma koncilier, t ex Lyon och Ferrara-Florens). Det skulle kunna motiveras bl a utifrån Apg 15:22. Men om man ser till kontexten så är det uppenbart att det som åsyftas med Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiokia är den lokala församlingen i Jerusalem, och mer specifikt de som hade förordat omskärelse. Hela poängen är alltså att de som varit för omskärelse böjer sig för Kyrkans beslut. Tanken på att beslutet taget i Jerusalem skulle förkastats om församlingen i Antiokia inte skulle accepterat det visar på det absurda i tanken. Det visar också på det absurda i östkyrkans förkastande av de ekumeniska koncilierna som var på väg att sätta punkt för östkyrkans schism med Kyrkan.

Eftersom koncilier går till enligt följande

1. Biskoparna samlas för att undersöka en fråga (Apg 15:6)
2. De överlägger/debatterar (Apg 15:7)
3. Innehavaren av Petri ämbete fäller ett avgörande baserat på vad som framkommit i överläggningarna (Apg 15:7-11)
4. Det som innehavaren av Petri ämbete slagit fast, och som nu är en del av Kyrkans lära, förklaras för dem som inte förstår (Apg 15:12-19)
5. Tillägg kan göras (Apg 15:20, 28-29)
6. Man dokumenterar konciliets beslut för förmedling till de troende (Apg 15:23-29)
   

måste slutsatsen bli att ett koncilium blir giltigt, inte genom att det är ekumeniskt, utan genom att innehavaren av Petri ämbete godkänner dess beslut.

Man kan förenkla uppställningen än mer.

1. Koncilier samlas för att överlägga och höra alla sidors argument
2. Innehavaren av Petri ämbete beslutar, i kraft av sitt ämbete och Kristi löfte, vad som är det rätta beslutet. Det är alltså i kraft av Petri ämbetes ofelbarhet som (ekumeniska och andra) koncilier blir giltiga.
   

Koncilier i sig är bara nödvändiga då det rör sig om frågor där det inte är uppenbart vad som är ortodox kristen lära. I frågor där det är uppenbart vad Kyrkans lära är kan läroämbetet agera på egen hand.

Allt gott!

Högtid: Jesu hjärtas månad

Eftersom juni månad är Jesu hjärtas månad, tänkte jag skriva ett inlägg om vördnaden och tillbedjan av Jesu hjärta. Enligt biblisk tradition är hjärtat människans centrum, sätet för viljan men också för känslan vilket vi känner till från popkulturen.

Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta så skall ni finna vila för er själ, säger Jesus i evangeliet.

(Läs mer…)

Gud är kärlek. I det inkarnerade Ordets hjärta ser vi den totala kärleken till Gud och till människan.

Vilka tankar finns i Jesu hjärta? "Jag vet vilka tankar jag har för er...."

Vid döden då själen skiljs från kroppen, är "vägfararens" tillstånd över och vi har nått målet, vi är inte länge "in via", vi blir så att säga fast i det tillstånd vi valde. Jesu hjärta brinner fortfarande med samma glöd som det brann för oss på korset, samma kärlek och samma tillbedjan och gottgörelse för våra synder och tillkortakommanden. I varje mässa, varje mässa är en representation av Kristi enda offer, blir denna kärlek närvarande, en sådan kärlek att vi aldrig någonsin kommer att fatta dess djup.

Av hjärtat ville Jesus också stanna hos oss och det gör han i alla tabernakel över hela jorden , han är en människoälskande Gud som har sin glädje i att bo bland oss.

Trots denna hans stora kärlek möts han ofta av vår ljumhet och kyla, så många ovärdiga kommunioner, så lite vördnad i mässan. Lyssnar vi på honom? Kan vi se honom eller ser vi helst oss själva?

Vad kan Jesu hjärta lära oss?Vad är din erfarenhet av vördnaden för Jesu hjärta?

Jesus mild och ödmjuk av hjärtat, dana våra hjärtan efter ditt hjärta.

Allsmäktige evige Gud, se till din Sons hjärta som i syndarnas namn frambär lovets och försoningens offer och ge din förlåtelse åt alla som anropar din barmhärtighet, genom samme Kristus vår Herre.

Kort om vad en präst är

Jag har inte hunnit med att följa med i hela denna omfattande diskussion. Har bara några allmänna funderingar.

Den väsentliga grundfrågan man måste ställa sig är "Vad är en präst?". Härvidlag så skiljer sig synen markant åt mellan de kyrkor som har kvinnliga präster och de kyrkor som inte har detta bruk.

Prästen är genom sin vigning på ett särskilt sätt utvald och utskild från övriga delarna av Guds folket, hans uppgift är att frambära mässoffret och är genom det en förlängning av det levitiska prästadömet i det Gamla förbundet. Denna linje delas av katolska, ortodoxa och orientaliska

 kyrkorna.

Prästrollen i protestantiska kyrkorna är ett predikoämbete där vigningen är mer ett godkännande av kandidaten. I den lutherska kyrkan i Sverige så var/är prästexamen viktigare än själva prästvigningen. Prästämbetet har sedan utvecklats till att den sociala funktionen är viktigare. Man bygger traditionen på att prästerna inte har något med Gamla förbundets levitiska prästämbete att göra och man avvisar helt mässofferstanken. Utifrån ett sådant perspektiv så kan man givetvis lyfta fram Maria Magdalena som en förebild för kvinnliga präster, men enligt katolsk syn så är detta inte ett hållbart argument.

Forum: Svenska kyrkan och Kyrkan i Sverige

Lars Flemström har i en mycket lång rad kommentarer (till andra inlägg, främst till foruminlägget auktoritet och ofelbarhet) framfört sina tankar kring hur han menar att svenska kyrkan (Svk) skulle kunna införlivas i Katolska Kyrkan.

För att dels undvika att denna diskussion förs som en utvikning från ämnet i andra inlägg, och dels ta frågan på allvar, öppnas nu ett nytt forum för denna fråga.

(Läs mer…)

Det har skett förr att hela församlingar har tagits upp i Kyrkan, något som jag är generellt positiv till. Självklart måste det ske under "ordnade former". Exakt hur detta har gått till har jag ingen uppfattning om och kan därför inte uttala mig mer detaljerat än så. Det är i någon mening snarlikt det som beskrivs i NT då hela hushåll blev upptagna i Kyrkan. I sammanhanget bör man naturligtvis notera att det just nu pågår samtal mellan flera anglikanska stift och Kyrkan om att låta dem upptas i Kyrkan. Jag har dock inga detaljer om de samtalen att presentera just nu, men det belyser att det på inget sätt är omöjligt för en större grupp troende (i en församling eller t o m ett stift) att be om att få bli upptagna.

Man kan säkert tolka historien på många olika sätt kring Svks förhållande till Kyrkan. Jag tänker överhuvudtaget inte ge mig in på att diskutera olika tolkningar. Jag konstaterar bara att det är den Katolska Kyrkans syn som är avgörande för om någon kan accepteras som en del av Kyrkan eller som varande utanför Kyrkans gemenskap. Man kan ha vilka synpunkter man vill på historien, men det är ??dagens situation?? som avgör hur frågan skall lösas. Idag är inte Svk en del av Kyrkan och det finns inget som gör att just Svk skulle vara föremål för någon specialbehandling.

Grundfrågan (så som vi bloggägare har uppfattat det) verkar vara reformationens konsekvenser i Sverige:

1. Förblev landet, folket respektive den lokala kyrkan katolsk? I vilken mening?
   
2. Är Svk apostatisk, heretisk eller bara schismatisk? Endast i det sistnämnda fallet finns möjlighet till återförening som samfund (det finns naturligtvis fler faktorer).
   
3. Är Svks prästvigningar giltiga (dvs har de mekanisk apostolisk succession bevarad med korrekt materia, form och intention)?
4. Är Kyrkan en nationell företeelse (Svk) som bör samarbeta internationellt eller en internationell gränslös trosgemenskap (KK) med representation i nationerna?
5. Vilken betydelse har den med Rom förenade Kyrkans återupprättade närvaro i Sverige?
   

Ett förslag är att Lars antingen bekräftar att det är en korrekt sammanfattning av den syn han framfört, eller justerar denna lista med en egen punktvis beskrivning av sin syn, för att underlätta för nytillkomna läsare att ta del av samtalet.

Alla som vill diskutera denna fråga är välkomna att fortsätta föra den debatten i detta inlägg.

Allt gott!

Forum: auktoritet och ofelbarhet

En fråga som aktualiserats i kommentarerna på våra inlägg är den om auktoritet i Kyrkan. Katolska Kyrkan erkänner 21 koncilier som ekumeniska och därmed bindande, medan protestanter erkänner enbart vissa läror som definierats av koncilierna, t.ex. läran om Treenigheten och den Nicensk-Konstantinopolitanska Trosbekännelsen. Vi är även överens om NT:s bibelkanon, men inte GT:s. Därutöver räknas Troskongregationens av påven godkända uttalanden som auktoritativa.

Detta inlägg är tänkt att öppna en läsardiskussion om vilka instanser som är bindande för kristenheten:

• Finns det några ofelbara instanser vad gäller den kristna Tron?
• Vem avgör om ett kyrkligt beslut är ofelbart?
  
• Vilken auktoritet har de ekumeniska koncilierna?
• Vem avgör vilka koncilier som är ekumeniska?
• Vart ska de kristna vända sig för att hitta säkert tillförlitliga svar på frågor om vad som utgör den sanna Tron?
• Hur långt sträcker sig påvens auktoritet?
• Hur långt sträcker sig Troskongregationens auktoritet?
• Sådant som fastslås av ekumeniska koncilier, påven eller Troskongregationen kan vara bindande antingen som ordningsfrågor (dessa beslut kan ändras) eller som trosfrågor (gäller för all framtid). Hur vet man om något är fastslaget som trosfråga och därmed slutgiltigt?

Vi hoppas inom kort kunna publicera ett inlägg som berör delar av auktoritetsfrågan, men vill gärna ta del av era funderingar i ämnet först. Ordet är fritt.