Heliga Maria, Guds Moder

Skrivet av Martinus Martin, karmelit. Publicerat med tillstånd av författaren. Tidigare publicerat i tidskriften Karmel.

Allt vi kan säga om Maria, allt det stora som Gud har gjort med henne, grundar sig på det oerhörda faktum att hon är Guds egen Moder. Det är ju logiskt för oss som tror att eftersom Jesus är Gud, så är Maria, som har fött Jesus, Guds Moder. Redan år 431 fastslogs det vid konciliet i Efesos att titeln ”Theotokos” – ”Gudsföderska” måste tillerkännas Maria (Denziger, nr 13).

I en av sina böcker citerar den ortodoxe biskopen Anthony Bloom, den engelske författaren Charles Williams: ”Det som gör inkarnationen så unik är att en dag hade en israelisk flicka förmågan att uttala det heliga namnet med hela sitt hjärta, med hela sitt sinne, med hela sin varelse, hela sin kropp, på ett sådant sätt att Ordet blev kött i henne.” Maria är moder. Hon födde Gud själv in i vår jordiska situation. Genom henne blev Gud människa i Jesus. Den heliga Skrift uppenbarar för oss Maria som Guds jungfruliga Moder. ”Den som inte antar Maria som Guds Moder”, sade den helige Gregorius av Nazians, ”han vare utesluten från Gud.” Kyrkofäderna kallar Maria Guds tempel. Med denna bild syftar de på samma gång på Guds kroppsliga vistelse i hennes sköte och på den helige Andes närvaro och verkan i hennes själ. Hon är till både kropp och själ det tempel, som Anden helgat och Ordet tagit sin boning i. Marias kärlek är det första ljus som brinner i detta tempel.(Läs mer…)

Maria är inte bara moder till Jesu kropp. En kvinna föder inte en kropp utan en person. Detta gällde också för Maria. Hon är moder till en person, en gudomlig person, Faderns enfödde son, som i hennes sköte, genom den helige Ande, besjälade sin kropp. Maria är alltså inte moder till en människa som är förenad med Gud, utan till en människa som ifrån första ögonblicket av sin mänskliga existens är Gud i egen person. Det betyder naturligtvis inte att Maria är moder till gudomen eller att hon gav Jesus hans gudomliga personlighet. Nej, innan hon födde honom, var han till från all evighet. Här rör vi vid kristendomens kärna: Ordet var i begynnelsen, och Ordet var Gud, och Ordet blev kött i Maria (jfr Joh 1:1). Detta är ett mysterium vars bottenslösa djup kommer att uppenbaras för oss när vi, efter vårt jordiska liv, ser Jesus och Maria ansikte mot ansikte i en salig åskådning.

Marias moderskap visar särskilda egenskaper. Hon är den enda moder som av evighet blev utvald av sin egen Son. Det är ett unikt faktum. Detta val innebär ett makalöst utbyte. Maria ger Guds Son hans mänskliga natur och det helt ensam, utan någon annan mänsklig förmedling. Hon är den enda källan. Jesus som människa är en trogen avbild av sin mor. Att se Jesus här på jorden var på sätt och vis att se hans moder. Hon gav ju Jesus hans mänskliga natur. Till det yttre liknade Jesus Maria. Hans ansiktsdrag återspeglade hennes ansikte. Hans ögon, ljudet av hans röst, hans leende, hans åtbörder, hela hans uppförande påminde om hans moder. Men på samma gång gav Jesus Maria oändligt mer än vad han fick av henne. Han omdanade henne till sin gudomliga avbild. Hon blev helt genomskinlig för honom. Maria gav sin Son det mänskliga livet. Sonen gav sin moder det gudomliga livet. Ett hemlighetsfullt utbyte. Till kroppen liknade Jesus sin moder. Till själen liknade modern sin Son. Det var som ebb och flod. Kyrkofäderna talade om ett äktenskap mellan Gud och mänskligheten som för all evighet blev invigt i Marias sköte som i en brudkammare. Ett eko av denna uppfattning finner vi i en bön som den franske andlige författaren kardinal de Bérulle, riktade till Guds Moder: ”Maria, Du skänker livet åt Jesus för han är din son. Du tar emot livet av Jesus för han är din skapare. Och så ger och får du livet på samma gång. Såsom Guds ord av evighet tar emot sitt väsen, sitt liv och sin härlighet av sin Fader, men samtidigt skänker det åt den helige Ande, så tar du emot och skänker di liv i samma ögonblick. Du skänker liv åt Jesus genom att besjäla hans hjärta och ande med ditt hjärta och din ande och i samma stund får du av hans hjärta och kropp, av honom som lever och bor i dig, hjärta och liv i din kropp och ande.”

Ett annat särdrag i Marias moderskap är att dess betydelse och storhet inte främst ligger på det biologiska utan på det andliga planet. Maria är inte i första hand ett biologiskt instrument för inkarnationen. Hennes roll i Guds frälsningsplan begränsas inte till den biologiska funktion som är gällande för varje mor och som inte förändrar hennes inre andliga människa. Blodets band är inte det viktigaste. Det underströk Jesus tydligt i evangeliet. Då en kvinna sade till honom: ”Saligt är det moderliv som har burit dig och saliga de bröst som du har diat”, svarade Jesus: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det” (Luk 11:24-28). Dessa Jesu ord tydliggör att vi först måste söka storheten i Marias moderskap på en andlig nivå. Maria är först och främst Jesu Moder genom tron, trons ja-ord till Gud. Så säger andra Vatikankonciliet att ”Maria vandrade trons pilgrimsväg” (jfr konstitutionen om kyrkan, nr 58). Därför kunde den heliga Thérèse av Lisieux skriva: ”Man framställer Maria som om hon vore ouppnåelig; men man borde framställa henne som möjlig att efterliknas, ställa fram hennes dygder i ljuset och säga att hon levde i tro som vi” (21 augusti 1896). Det är med tanke på Marias tro som Augustinus förklarade att hon var lyckligare över att bära Jesus i sitt hjärta än i sin kropp. Jesus gjorde mäktiga ting i sin moders hjärta innan han bars i hennes sköte. Marias moderskap började först genom hennes tro som en andlig realitet, innan den synliggjordes som en biologisk sådan.

Ett tredje särdrag i Marias moderskap har sitt ursprung i hennes nära förbindelse med Jesu frälsningsverk. En vanlig moder är moder till et barn som kanske kommer att bli en yrkesman eller en politiker, en författare eller måhända en präst. Men hennes moderskap utgör inte en integrerande del i hennes barns yrkesval. Det har inte ett inre samband med barnets livsuppgift som så att säga beror på ren tillfällighet. Hon har inte fött sitt barn som yrkesman, politiker, författare eller präst. Men Maria är inte moder till någon som en vacker dag skulle bli kallad till att vara världens Frälsare. Nej, hon födde sitt barn som världens Frälsare. De grekiska kyrkofäderna har starkt betonat att Jesu födelse redan inneslöt vår återlösning. Marias gudomliga moderskap fyller en funktion i Jesu livsuppgift. Det är intimt förknippat med hans kall: att frälsa oss. Genom att bli Jesu Moder, medverkade hon på ett helt unikt sätt i människornas frälsning. Hon blev vår moder i nådens ordning. Hon är den gudomliga nådens moder som skänker oss Jesus, nådens källsprång, och det redan vid bebådelsen när hon undfick sin son. På korset bekräftade Jesus detta andliga, mystiska moderskap genom att anförtro sin moder åt Johannes (jfr Joh 19:26-27).

Aposteln Paulus som djupast skådat in i kyrkans väsen, kallar på flera ställen kyrkan för ”Kristi kropp” (jfr Ef 1:23). ”Ni utgör Kristi kropp”, skriver han i sitt 1:a Korintierbrev, ”och är var för sig delar av den.” Därmed ville han känneteckna kyrkans – de kristnas – innerligaste förbindelse med Kristus. Därför kallar Paulus ”de kristna” också för ”Kristi lemmar” (jfr 1 Kor. 6:15). Men är Maria Jesu kroppsliga moder, då är hon även moder till Jesu andliga kropp, det vill säga till kyrkan. Därför kunde Augustinus säga: ”Är Jesus huvudet och Maria hans moder, så är hon även alla lemmars moder.” Underförstått: alla lemmars andliga moder. Om vi enligt den heliga Skrift är Kristi bröder (jfr Rom 8:29), så måste Jesu moder vara även vår moder, hans bröders moder. Det är inte en from överdrift när kyrkan betecknar Maria som ”alla Kristi lemmars föderska”. För vi alla som är förenade med Jesus som lemmar i hans kropp, har på ett andligt sätt framgått ur Marias sköte liksom en kropp som är förenad med sitt huvud. Därför är vi i andlig och mystisk mening Marias barn. Och vi får väl säga att hon, när hon på ett naturligt sätt bar Jesus i sitt sköte, också på ett andligt sätt gjorde det med oss alla vars liv redan låg fördolt i Jesu liv. Maria som överskuggad av den helige Ande har fött sin Jesus, håller alltjämt på att i nådeordningen föda och uppfostra hans bröder i honom, i hans kärlek och till hans avbild. Det gör hon som den helige Andes förträffligaste instrument.

”Gud har inte fäst sina nådegåvor vid himmelens stjärnor. Vi skulle inte kunna hämta ner dem därifrån. Gud har inte sänkt sina nådegåvor ner i havets djup liksom pärlorna. Därifrån skulle vi inte kunna hämta upp dem. Gud har genom sin Son lagt sina nådegåvor i modershänder, därför att modershänder alltid är beredda att utdela med fulla händer” (kard. Faulhaber). ”Vi vet mycket väl att jungfrun Maria är himmelens och jordens drottning”, skriver Thérèse av Lisieux, ”men hon är mer moder än drottning.” Hon är Jesu moder. Hon är vår moder. Om någon skulle påstå att Maria bara är moder som alla andra mödrar och att hennes moderskap inte är något särskilt, borde vi svara att det särskilda beror på att sonen är så annorlunda. Sagt inom parentes: Det fattas en viss värme i de kyrkor där Guds Moder är frånvarande. Skulle det inte vara så – även om vi inte kan formulera det – att generationsklyftorna och famlijeupplösningen hänger ihop med att vi förnekat det moderliga draget i kristendomen, det drag som så att säga har sin brännpunkt i Maria.

Marias moderskap är ett unikt moderskap, också därför att det är ett jungfruligt moderskap. Varje kvinna står i sitt liv inför ett val. Hon kan ha kallelsen att leva i livslång jungfrulighet för Jesu skull. Men då måste hon avstå från att bli moder. Om hon vill bli moder, mister hon sin jungfrulighet. Jungfrulighet och moderskap är mänskligt sett oförenliga. Genom Guds allmakt har dessa två åtskilda värden förenats hos Maria. Gud ville därmed ge oss ett tecken på att Maria var den benådade framför alla andra kvinnor och framför alla andra människor. Det finns en del kristna som förnekar att Marias jungfrulighet har gestaltat sig i hennes kropp. De tolkar Marias jungfrulighet som något rent andligt, ett uttryck för hennes helhjärtade kärlek till Gud. Men de förbiser därmed denna verklighet: att Gud verkar med och i hela människan, inte bara med själen utan också med kroppen. Själ och kropp kan inte skiljas åt. De formar en dynamisk enhet. Människan är besjälad kropp. När exempelvis den heliga Teresa av Avila berättar om hur hennes hjärta sårades i en kärlekens extas, var det inte bara en rent andlig realitet. Ännu idag kan man se ett litet sår i hennes bevarade hjärta. Kärleksföreningen med en lidande och korsfäste Jesus gjorde att Frans av Assisi bar Jesu sår i händer och fötter.

Så gav Gud oss i Marias jungfrulighet ett synligt, kroppsligt tecken på att Maria levde ett absolut, exklusivt och oöverträffat förhållande till Jesus, Guds Son. ”Den helige Ande skall komma över dig.” Dessa ord antydde att Gud så att säga skulle skriva Marias unika förhållande till honom i hennes kropp genom jungfruligheten. De som tvivlar på Marias jungfrulighet måste också tvivla på att hon blev upptagen till himmelen med kroppen. Marias kroppsliga upptagande till himmelen ligger ju i samma linje som hennes jungfrulighet. Motivet till det ena är detsamma som motivet till det andra. Båda skulle vara ett tecken på hennes unika relation till Jesus, hennes Son, och det som Gudaföderska.

Trossaningen om Marias jungfrulighet överbevisar oss på nytt om hur Gud drar in hela människan i sin frälsningsplan, både hennes kropp och själ. Och det inte bara här på jorden utan också i himmelen. Gud har benådat Maria i hela hennes personlighet; inte bara i hennes själ utan också i hennes kroppslighet; och det framförallt i hennes moderskap och jungfrulighet och slutligen i hennes kroppsliga upptagande till himmelen.

Hos profeten Jesaja läser vi att Gud sade till konung Achas att han fick begära ett frälsningens tecken. Då svarade konungen: ”Jag begär inget, jag vill inte fresta Herren.” Konungen menade att han kanske kunde be om ett tecken som Herren inte hade makt att infria. Han trodde alltså inte på Guds allmakt men dolde sin otro med ett fromt svar: ”Jag vill inte fresta Herren.” Herren genomskådade Achas och tillrättavisade honom strängt: ”Så hör då, ni av Davids hus: Är det er inte nog att ni sätter människors tålamod på prov? Vill ni också pröva min Guds tålamod? Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:13-14). Med denna berättelse vill Gud lära oss att vår tro måste stå öppen för alla tecken som han ger oss, så att vi i ödmjukhet accepterar också det som mänskligt sett är omöjligt och som vårt stolta förnuft sätter sig emot. Ty för Gud är ingenting omöjligt. Också det att Maria inte bara före och efter utan också vid Jesu födelse förblev jungfru. Det sista var en extra finkänslighet som Guds hjärta visade för Maria, samma finkänslighet som skulle bevara hennes kropp från gravens förruttnelse. Gud ville att hans Moder skulle föda, helt orörd, helt intakt. Marias sköte vid Jesu födelse jämförde kyrkofäderna med Jesu skyddade och förseglade grav vid hans uppståndelse, eller med en kristall som solens ljus genomtränger, eller med det rum där lärjungarna var samlade inom stängda dörrar då Jesus kom in. Så har också Efraim Syriern dragit en parallell mellan Marias jungfruliga sköte och den nya klippgraven. Såsom Jesus föddes mystiskt ur hennes liv utan att det öppnades, så gick han ur dödsriket utan att inseglet bröts (Kristallen den fina, av Hjördis Blomqvist, s. 11).

Jag är medveten om att flera kristna inte längre har något sinne för jungfrulig intakthet. De är så påverkade av den materialistiska miljön de lever i, att de har förlorat känslan för symbolik, den som Gud i Bibeln så ofta använder för att föra oss in i sitt rikes hemligheter. Det är just symbolspråket som bäst fångar verkligheten när det rör sig om uppenbarelsen av gudomliga ting. ”Symbolerna är som en nyckel till ett chiffer, som en slagruta till dolda källor” (Hjördis Blomqvist).

Ibland använder man en evangelietext för att bevisa att Maria efter Jesu födelse har förlorat sin jungfrulighet. Hos Matteus läser man ju att Nasarets invånare blev slagna av förundran när Jesus undervisade i deras synagoga. De undrade: ”Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss?” (Matt 13:55-56). Nu vet man att ordet ”broder” i det hebreiska och arameiska språket används i en mer utsträckt bemärkelse än i vårt språkbruk. Det kan likafullt betyda: kusin. Jesus själv talar om sina bröder i en bildlig bemärkelse! Han visade med handen på sina lärjungar och sade: ”Det här är min moder och mina bröder. Det som gör min himmelske Faders vilja, är min broder och syster och moder” (Matt 12:49). Även om vi inte visste något om det arameiska språkbruket, så skulle Johannes evangelium ge oss ett tillräckligt bevis på att Jesus inte hade några syskon. Där berättas att Jesus anförtrodde Marias åt Johannes. Det skulle han inte ha gjort om Maria hade något annat barn. För det vore otänkbart att Jesus skulle kunna anförtro sin Moder åt en lärjunge och därmed förbise hennes eget barn om hon hade ett sådant.

Maria är moder och jungfru. Men hennes jungfrulighet har inte minskat utan helgat hennes moderskap. Det medför praktiska konsekvenser. Man kan inte gifta sig och sätta barn till världen utan att på samma gång gå miste om någonting annat som hör till den rent andliga sfären. Hos en gift kvinna slumrar en önskan om jungfrulighet. En ogift kvinna längtar efter att bli moder. Att vara moder och jungfru är utom hos Maria kroppsligt sett omöjligt. Men tack vare Marias privilegium kan varje kristen kvinna förena moderskap och jungfrulighet i sitt hjärta. Å ena sidan betyder det att varje kristen kvinna som är hustru och moder måste göra avkall på att egoism och integrera sin kärlek till make och barn i en allt större hängivenhet för Herren. Hennes kärlek som i början nästan oundvikligen är kluven på grund av hennes omsorg om det som hör världen till och om hur hon skall vara sin man till lags (jfr 1 Kor 7:34), kommer att luttras och frigöras från all överdrift. Hennes kärlek till make och barn får ju inte skymma Guds rike. Så kommer hon så småningom att älska med en kärlek som präglas av det som utmärker den jungfruliga kärleken. Hennes moderskap blir helgat av andlig jungfrulighet. Detta innebär ingenting annat än att hon helt tillhör Gud. Men å andra sidan får en kvinna som för Jesu kärleks skull har avstått från kroppsligt moderskap, inte instänga sig i andlig självbelåtenhet och självtillräcklighet. Också hon är kallad till att på det andliga planet bli moder. Hennes jungfrulighet, som i fornkyrkan kallades för ett oblodigt martyrium, skall frigöra och vidga hennes hjärta så att hon med Maria vid korset, i bön och offer, särskilt ensamhetens offer, skall föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i henne (jfr Gal 4:19). Som jungfru kommer hon att älska med en kärlek som kännetecknas av det som syftar till den moderliga kärleken. Det innebär att hon i sitt hjärta bär sina bröders och systrars möda och har omsorg om dem.

Varje kristen kvinna, antingen hon är moder eller jungfru bär inom sig en likhet med Guds jungfruliga moder när hon i sitt hjärta förenar moderskap och jungfrulighet och på så sätt blir delaktig av Marias mysterium. För det är inte det blott biologiska skeendet att hon sätter barn till världen eller lever i jungfrulighet som ger kvinnan hennes värde utan hennes hjärtas inställning och motiv, hennes andliga inställning. Kvinnans marialikhet och hennes egenart som kvinna skapar i henne en sorts direkt disposition till helgelse. För helgelsen försiggår i hjärtat, i människans djupaste inre. Och det tycks vara så att kvinnan lever av naturen mer i kontakt med sitt inre än mannen. Andligt liv beror mer på en inställning, mer på att man väntar och tar emot (som är kvinnliga egenskaper) än på att man handlar och gör något (som är en manlig egenskap). Kvinnan är mer lagd för förbidan och mottagande än för yttre funktioner. Kvinnan är lik ”jorden som aldrig blir mätt på vatten och elden som aldrig säger: Nog!” (Ords 30:16). Den kristna kvinnans hemlighet ligger helt dold i hennes förhållande till Jesus efter Marias förebild. Hon kan gå två vitt skilda vägar men i Maria förenas de i en harmonisk enhet. I Maria finner varje kvinna sin integritet, sin sanna och fullständiga natur. Den gifta kvinnan skall betrakta Maria inte bara som moder utan även som jungfru. Och den som på ett särskilt sätt är helgad åt Gud genom jungfrulighet skall se upp till Maria inte bara som den orörda jungfrun utan också som den underbara modern.

Om Maria (II) — Den Obefläckade avlelsen (8 december)

Den obefläckade avlelsen, Immaculata Conceptio, kallas även Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, Maria Immaculata. Denna händelse, högtidsdag och lärosats skall varken förväxlas med Jesu övernaturliga tillblivelse* som Kyrkan firar 25 mars, eller med Jesu jungfrufödelse som Kyrkan firar nio månader senare, 25 december.

Den kvinna som under nio månader bokstavligt talat var Guds tabernakel, Guds boning, Guds tempel, var inte vilken kvinna som helst. För att kunna utföra denna fullständigt unika uppgift krävdes en fullständigt unik kvinna. Detta var Kyrkan tidigt klar över, men det dröjde ändå mer än 1800 år innan något om Marias del i ”bebådelsens förhistoria” dogmatiserades.

*) Marie bebådelsedag, eller Herrens bebådelse, då Kyrkan bl.a. firar att jungfru Marias son har Gud och inte någon man som far – och att Jesus därför är Gud själv i mänsklig gestalt.

Dogmen
Den 8 december 1854 proklamerade påven Pius IX dogmen om den Obefläckade avlelsen (se bullan Ineffabilis Deus):

Den saliga jungfrun Maria blev från det första ögonblicket av sin tillblivelse genom en enastående nåd och ett särskilt privilegium av Gud, den Allsmäktige, med hänsyn till Jesu Kristi – hela människosläktets Frälsares – förtjänster, bevarad fri från varje fläck från arvsynden.

Observera att läran om jungfru Marias obefläckade avlelse inte är någon bedömning av den äktenskapliga föreningen mellan hennes föräldrar, utan ett uttalande om ”[Marias] själ i dess första skapelseögonblick och då den förenades med kroppen” (Pius IX citerar här (not 7) en apostolisk konstitution som påven Alexander VII utfärdade redan 8 december 1661).

(Läs mer…)

För säkerhets skull måste vi också klara ut vad ”arvsynden” (se Katolska Kyrkans Katekes, avsnitt 397-412) är för något: Våra stamföräldrar missbrukade sin frihet och vägrade att lyda Guds bud (1 Mos 3). Denna första synd, ursynden, fick till följd att människans natur visserligen har kvar längtan efter det goda, men ändå riskerar att ta fel. Den är sårad och har blivit benägen för det onda. Detta, säger oss dogmen, har alltså Maria — under hela sin existens — sluppit att befläckas av.

Varför det då?
I protoevangeliet (1 Mos 3:15) säger Gud till ormen/Satan: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen”. Kyrkan har alltid betraktat Maria som just den kvinnan, hon som också identifieras som det Nya förbundets ark (Upp 11:19-12:18) — den av draken, ”ormen från urtiden”, förföljda kvinnan vars gossebarn ”rycktes upp till Gud och Hans tron”.

Hon som ängeln Gabriel säger är ”full av nåd” (Luk 1:28), modern till Guds syndfria Ord, får aldrig ha varit besmittad av det onda:

Om den saliga jungfrun Maria vid någon tidpunkt befläckats i sin avlelse med den ärftliga syndfläcken och hade varit utan gudomlig nåd, då skulle det, om det också bara var för ett kort ögonblick, inte ha funnits denna eviga fiendskap mellan henne och ormen som det talats om från traditionens början … utan det skulle istället ha funnits en viss underkastelse

(som påven Pius XII förklarade 1953 i encyklikan Fulgens corona, 7). Den obefläckade avlelsen är alltså ett verk av Guds nåd och inte något som Maria på något vis förtjänat. Den sker för att bereda Guds Son en värdig boning. Också Maria behövde Jesu Kristi försoning, även om hon slapp undan ursyndens konsekvenser. Den obefläckade avlelsen var en föregripande försoning, en frukt av försoningen som Maria fick del av i förskott. Det är inte så konstigt som det kan låta, eftersom Gud lever i ett evigt nu — obunden av tid och rum. I Marias fall var försoningen en skyddshandling, men för alla andra är den en befrielsehandling. Genom dopet i den treenige Gudens namn befrias vi från synden och dess upphovsman (Katekesen, t.ex. avsnitt 1237 och 1263). Men Gud gjorde alltså ett fullständigt unikt undantag från denna regel då ”jungfrun Maria blev … bevarad fri från varje fläck från arvsynden.”

Grundtextens tilltalsord, (kecharitoméne) i Gabriels hälsningsfras (”Hell dig Maria, full av nåd …”, Luk 1:28) lär enligt sakkunskapen vara en passiv perfekt particip av verbet ”att benåda”, och uttrycka en avslutad handling i förfluten tid då Maria passivt tagit emot ett fullt mått av nåd. Gabriels ord skulle alltså betyda att Maria alltid varit ”full av nåd” och alltså var det redan innan ängeln uppenbarade sig för henne. Det är just detta som dogmen om Maria Immaculata säger.

Denna kärlekshandling från Guds sida — att Han älskar oss så mycket att Han ville bli en av oss — förutsatte (som i alla sakramentala äktenskap) samtycke från bägge parter. Gud, som är Kärleken, kunde därför inte tvinga sig på Maria för att möjliggöra Inkarnationen. Hennes absoluta ”ja” var en nödvändig förutsättning.
Den obefläckade avlelsen åstadkom detta konstanta nådens tillstånd i Maria, vilket gjorde det möjligt för henne att till 100% — totalt reservationslöst, utan några som helst förbehåll — säga ”ja” till Gud. Genom detta särskilda privilegium har det aldrig funnits någon dragning till någonting annat än Gud hos Maria. Hela hennes liv var och är ett enda stort ”JA” till Gud. Hennes samtycke krävdes för att Gud skulle kunna bli människa. Hon kunde alltså ha sagt ”nej”, men hon kunde ändå inte!

Maria har alltså alltid befunnit sig i nådens tillstånd, men har trots det inte förskonats från sådana syndafallets timliga konsekvenser som exempelvis sorg, lidande och död. Detta att både Jesus och jungfru Maria (om än i betydligt mindre skala) fick och får ta konsekvenserna av andras synder — helt utan egen förskyllan — är värt att på Marias vis "ta till sitt hjärta och begrunda". Om både Gud själv och Hans vackraste skapelse har fått utstå oförtjänt lidande, måste nog även vi räkna med en och annan motgång. Kanske en källa till mera tacksamhet och mindre klagan?

[Gud] bevisade [Jungfru Maria] en så stor kärlek, mer än andra varelser, att Han i henne ensam fann ett sällsamt välbehag. Därför fyllde Han henne så underbart, mer än alla änglalika andar och alla helgon, med ett överflöd av himmelska gåvor, som togs från Treenighetens skattkammare. Därför skulle hon fri från varje fläck av synd och fullständigt skön och perfekt visa en sådan fullhet i fråga om oskuld och helighet att man inte kan tänka på någon större underställd Gud, och att ingen annan än Gud kan förstå det. (Ineffabilis Deus igen)

Slutsats
Den obefläckade avlelsen var en nödvändig förutsättning för Inkarnationen, Guds människoblivande, eftersom kvinnan som skulle ge Guds Son hans mänskliga natur

• måste vara fullständigt fri från varje samröre med synden och dess upphovsman
• måste leva i total harmoni med den Helige Ande

Ängeln hälsar jungfru Maria som den som alltid varit "full av nåd". Hon blev full av nåd redan vid sin obefläckade konception och alltså inte först vid sin Sons tillblivelse (Bebådelsen).
Maria, ”hon som trodde” (Luk 1:45) och var ett enda stort förbehållslöst ”ja” till Gud, är Kyrkans och alla kristnas Moder och stora förebild i lärljungaskap.

Kyrkan firar många fest- och högtidsdagar för Maria, däribland Maria Immaculata den 8 december. Men denna vördnad för och kärlek till Maria är inget självändamål, den måste kulminera i Kristus. Maria leder oss till Kristus, och Kristus till Fadern. Allt i Maria återspeglar Guds härlighet och barmhärtiga kärlek, och allt i Maria är en Guds gåva. När vi beundrar och talar väl om ett konstverk är det samtidigt ett sätt att ära konstnären, skaparen. På samma sätt blir Gud ärad när vi ärar jungfru Maria, Hans skönaste skapelse.

Om Maria (I) — Upptagningen i himlen (15 augusti)

Jesu moder Maria förutser mycket tidigt i sin kyrkliga bana — vid ankomsten till släktingen Elisabet, bara några dagar efter att Guds Son blivit till i hennes sköte — att: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk 1:48).
Kyrkan har i alla tider gjort så och kommer alltid att göra det, och därigenom besannas denna NT-profetia varje dag så länge världen består.
Inom protestantismen har man, trots sitt ledord Skriften allena (sola scriptura), förblivit förvånansvärt tyst om just detta bibelord. Denna inkonsekvensens kan vara en av förklaringarna till de stora skillnaderna i kvinnosyn och andligt klimat mellan katolskt och protestantiskt dominerade sammanhang:

Kyrkan och världen behöver en feminin symbol … Guds svar är jungfru Maria. När vi skall följa Kristus hjälper det med en helt mänsklig modell. Vi behöver någon som gått i trons mörker men aldrig förtvivlat, någon som lydde och aldrig flydde, någon som älskade och aldrig var otrogen. Vi behöver den perfekta lärjungens exempel, och Maria är den första och mest fullkomliga av Kristi lärjungar.*

*) Ur ”The Assumption of Mary” av Kilian Healy (1913-2003), ordensgeneral för de ”skodda” karmeliterna (O.Carm.) och deltagare i Andra Vatikankonciliet.

Detta är det första i en serie inlägg där vi skall försöka förklara några av Kyrkans mest centrala och, för somliga, kontroversiella dogmer om Maria, mor till Jesus Kristus som var och är sann Gud och sann människa. Det kommer att visa sig att dessa lärosatser när allt kommer omkring borde vara både okontroversiella och fullkomligt naturliga för en kristen människa.

Vi börjar alltså med Marias upptagning med kropp och själ i himlen:

(Läs mer…)
Lägg märke till att Kyrkan talar om Kristi himmelsfärd (ascensio) men Marias upptagning (assumptio) i himlen. En anledning till denna skillnad är att Kristus tågade in i härligheten av sin egen gudomliga kraft. Jungfrun, som Kristus friköpt, blev däremot inte upptagen i himlen av egen kraft, utan av gudomlig kraft genom ett särskilt privilegium.

Ytterst få kristna, om ens någon, torde betvivla att jungfru Maria, Kristus konungens egen mänskliga mamma, nu befinner sig i himlen. Varför gjorde påven i så fall denna läromässigt bindande deklaration, vad innebär den egentligen, och har den någon relevans för mig som kristen?

Dogmen
Jubelåret 1950, den 1 november, definierade påven Pius XII dogmen om den saliga jungfrun Marias upptagning i himlen: "När den obefläckade Guds Moder, den ständiga jungfrun Maria, hade fullbordat sitt jordelivs lopp, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten” (se bullan Munificentissimus Deus, 44).

Redan under Kyrkans tidiga år anropade man Maria och helgonen om hjälp. Detta framgår klart av bönen Sub tuum praesidium (”Till ditt beskydd flyr vi, heliga Guds Moder …”) som daterats till 200-talet eller tidigare.

Efter att Kyrkan år 1854 dogmatiserat Marias obefläckade avlelse (mer om denna i ett senare inlägg) uppstod ett stort intresse för Marias upptagning i himlen. Pilgrimerna som besökte Lourdes, Fatima och andra marianska vallfartsorter blev fler och fler för varje år. Redan under Första Vatikankonciliet (1869-70) hade nästan två hundra av de deltagande biskoparna krävt att Kyrkan skulle definiera Vår Frus upptagning i himlen. Konciliet tog dock aldrig upp det ämnet. Men petitionerna fortsatte att strömma in till den Heliga stolen.

Dogmer, ofelbara uttalanden om Kyrkans lära, kan slås fast på tre sätt:

1. Genom att påven själv uttalar sig ex cathedra.
   
2. Genom högtidliga definitioner från koncilier.
   
3. Genom det ordinarie universella läroämbetet = hela biskopskollegiet inklusive påven.
   

Påven Pius XII valde samma sätt som påven Pius IX hade gjort under förberedelserna inför definitionen av den Obefläckade avlelsen: Han skickade ett brev till Kyrkans alla biskopar och bad om deras tankar kring Upptagningen. Han ställde två frågor: ”Bedömer ni att den saliga Jungfruns upptagning i himlen kan läggas fram och definieras som en trossats? Önskar ni det, med era präster och ert folk?”

1169 av de 1181 stiftsbiskoparna (dvs. 99%) svarade jakande på båda frågorna. Bland de nekande svaren var det bara sex (0.5%) som tvekade inför Upptagningens natur; de andra ansåg det opassande att definiera denna dogm. Fördelningen blev ungefär densamma i svaren från titulärbiskoparna, abbotarna, de apostoliska vikarierna och andra prelater som tillfrågats (Källa: Eamon R. Carroll, O.Carm., ”Papal infallibility and the Marian Definitions”, Carmelus, 26 (1979), 231).

Biskoparnas nästan enhälligt jakande svar kompletterades med lekfolkets andaktsliv. En av dess många yttringar var de stora skaror som varje år besökte kyrkorna 15 augusti för att fira Upptagningens högtid (eller "Marias insomnande", dormitio, som den kallas i kyrkorna i Öst). Åtminstone sedan 400-talet har jungfru Marias upptagning i himlen firats 15 augusti. Denna dag, kallad ”Dyra Vårfrudag”, var som bekant för övrigt Sveriges nationaldag tidigare.

Fjorton år efter Pius XII:s tillkännagivande återupprepade Andra Vatikankonciliets fäder Kyrkans tro på Vår Frus upptagning i himlen med uttalandet att ”Slutligen blev den obefläckade Jungfrun … efter att ha fullbordat sitt jordelivs lopp med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten och upphöjd av Herren som drottning över alltet” (Lumen Gentium, 59).

Bibeln säger oss att det skall bli en ny himmel och en ny jord. Dogmen om Upptagningen säger oss att jungfru Maria redan är där. Bullan påstår ingenstans att Marias privilegium, att få en ’föregripande’ uppståndelse, skall förstås som något i sig självt unikt privilegium enbart för henne. Det uttrycket användes i samband med den Obefläckade avlelsen, men inte när det gäller Upptagningen. Dogmen om Upptagningen, som de kristna alltså är förpliktigade att tro på, säger heller ingenting om Marias död, begravning eller uppståndelse. Det enda som påven verkligen slog fast är att ”När … Maria, hade fullbordat sitt jordelivs lopp, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten”. Påven valde alltså att definiera ett minimum, och lämnade bl.a. frågorna om Marias död och uppståndelse från de döda obesvarade.

Öppna frågor
Dog Maria? Var begravdes hon i så fall? Förmultnade hennes kropp? Här har Kyrkan ännu inte någon officiellt fastslagen, bindande lära. Klart är dock att det för många skulle framstå som underligt om Maria skulle ha skyddats från den dödens förnedring som hennes egen gudomlige Son så radikalt och ädelmodigt fick möta. Klart är också att påven Paulus VI — som ofta talade om Upptagningen i sina predikningar — trodde att Maria dött och fått en försmak av uppståndelsen. I en predikan 15 augusti 1977 i Castel Gandolfos församlingskyrka, ett år före sin död, sade han att ”Hon [Maria] dog verkligen, men for omedelbart över avgrunden och steg upp till livets fullhet i Guds härlighet. Maria är i paradiset. Där bevarar och mångfaldigar hon sina kontakter med oss. Hos Herren blir hon Kyrkans Moder, mänsklighetens Moder”.
Om Maria dog borde det i så fall finnas eller ha funnits en grav någonstans. Oturligt nog finns det två — den ena i Efesos (där Maria skall ha bott i många år, tillsammans med Jesu älsklingslärjunge Johannes, som var biskop där) och den andra i en kyrka under jord i Kidrondalen nära Getsemane i Jerusalem. Det mesta talar dock för att det är graven i Kidrondalen som är den autentiska. Ännu idag ihågkommer de grekisk-ortodoxa Marias död med en årlig procession från Dormitiokyrkan uppe på Sionsberget ner till gravkyrkan nära Getsemane.
Det finns alltså en stark tradition inom Kyrkan om att Maria dog innan hon upptogs i himlen, men också om att hennes kropp aldrig förmultnade dessförinnan. Pius XII säger t.ex. i bullan (Munificentissimus Deus, 5) att:

Genom ett helt unikt privilegium övervann hon [Maria] synden fullständigt, genom sin Obefläckade avlelse. Som ett resultat av detta var hon inte underkastad förgängelsens lag och behövde därför inte vänta till tidens slut för sin kropps förlossning.**

**) ”Underkastad förgängelsens lag” är en något fri översättning av det mera ordagranna ”bunden av lagen om att vara kvar i gravens förruttnelse”.

Betyder detta något för mig som kristen?

1. Upptagningen av jungfru Maria i himlen är en modell och förebild för Kyrkans — alla kristnas — egen fullkomning. Kyrkan ser att Kristi andra tillkommelse redan uppfyllts i henne, att hon redan kommit dit Kyrkan — vi alla — en dag hoppas få vara. Hon visar tydligt vad som är den yttersta meningen med det mänskliga livet.
   
2. Upptagningen säger oss att i himlen är Maria drottning och moder på Kristi högra sida (enligt mönstret från Bibelns drottningmödrar — från drottning Batseba, kung Salomos mor och medregent, och framåt). Maria fullgör en aktiv roll i Kyrkans liv genom sin moderliga förbön. Genom sitt moderliga inflytande samarbetar hon fortfarande i vår återlösning.
   
3. Upptagningen är Kyrkans hopp, tröst och glädje. I Marias förhärligande ser Kyrkan sitt eget förhärligande. Vid Inkarnationen förde Maria Kristus till världen, och genom sin Upptagning för hon världen till Kristus.
   

Slutsats
Maria var kristen, ja den första och mest fullkomliga av alla lärjungar till Jesus Kristus. När hon fått veta och accepterat att hon skulle bli mor till Gud Själv i mänsklig gestalt utbrast hon som vi redan nämnt: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”. Att denna saliga kvinna blivit ”med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten” — dvs. att Jesus, i det fjärde budets anda, hedrat sin moder med detta redan innan tidens slut — borde därför inte vara särskilt kontroversiellt.

Nu, i Jesu närhet i himlen, vakar hon över oss med en moders omsorg och som himlarnas drottning för hon vår talan (precis som det gamla Israels drottningmödrar förde folkets talan inför kungen). Som Jesu mest perfekta lärjunge är hon vårt lysande exempel, vår föregångare. Detta även i bokstavlig mening, för vi skall alla den vägen vandra! Dit hon redan nu kommit av Guds nåd, där kommer också vi en gång att få vara.

Den tridentinska trosbekännelsen

(Detta inlägg publiceras i brist på "färdigare" inlägg och kan komma att revideras) 

Den tridentinska trosbekännelsen återges nedan så som den står att finna i ”Katolsk Katekes”, utgiven på svenska för Apostoliska vikariatet Sverige, tryckt 1893, varsamt språkligt reviderad (”af”-> ”av” etc.). Den kallas ”tridentinsk” för att i princip hela formulerades vid konciliet i Trient. Två kompletterande tillägg har dock gjorts i och med Första Vatikankonciliets dogmförklaringar: ett om Marie fullständiga syndfrihet och ett om påvens ofelbarhet (källa, tipstack Steve).

Såvitt jag förstår är detta den trosbekännelse som konvertiter till Kyrkan fick läsa högt vid sin konversion. Den skulle idag kunna betraktas som en förklaring av vad man menar, när man idag vid konversion säger de i jämförelse kortfattade men kanske lite luddiga orden

”Allt vad den heliga katolska Kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”

Efter de korta inledningsorden börjar denna trosbekännelse med den Nicensk-Konstantinopolitanska trosbekännelsen, utan konstigheter, så ni som kan den utantill kan gå direkt till ”Jag gillar och antager orubbligt...”:

Den tridentinska trosbekännelsen

Jag tror fullt och fast och bekänner alla och var och en av de artiklar, vilka innehållas i den trosbekännelse, som den heliga romerska Kyrkan begagnar, nämligen:
Jag tror på en Gud, den allsmäktige Fadern, himmelens och jordens, alla synliga och osynliga tings skapare.
(Läs mer…)

Och på en Herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, som är från evighet född av Fadern, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud; född, icke gjord, av samma väsen med Fadern; genom vilken allting är gjort; som för oss människor och för vår frälsnings skull nedsteg från himmelen. Och Han antog köttet genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blev* människa. [Han] Blev ock korsfäst under Pontius Pilatus, pinad och begraven. Och [Han] uppstod på tredje dagen enligt skrifterna samt uppfor till himmelen. [Han] Sitter på Faderns högra hand [sida]. Och [Han] skall återkomma med härlighet [för] att döma levande och döda, och på Hans rike skall incke vara något slut.

Och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas, som har talat genom profeterna.
Och på den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan.Jag bekänner ett dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande evighetens liv.
Amen.

Jag gillar och antager orubbligt de apostoliska och kyrkliga traditionerna och samma Kyrkas övriga stadgar och författningar.
Likaledes antager jag den Heliga Skrift efter den mening, som den heliga modern, Kyrkan, vilken tillkommer att döma över de heliga skrifternas sanna mening och tolkning, vidhållit och vidhåller; och jag skall aldrig antaga och tolka dem annorlunda än enligt de heliga fädernas enhälliga överensstämmelse.

Jag bekänner dessutom, att i det nya förbundet ges sju verkliga och egentliga sakrament, instiftade av vår Herre Jesus Kristus, och nödvändiga, dock inte alla för envar [dvs alla behöver inte ta emot alla sakrament, även om alla sju måste finnas], till människosläktets frälsning, nämligen: dopet, konfirmationen, altarets sakrament, bikten, sista smörjelsen (sic.), prästvigningen och giftemålet; att dessa sakrament förmedlar Guds nåd, samt att av dessa dopet, konfirmationen och prästvigningen inte kan upprepas utan [att] helgerån [därmed begås]. Jag antar och gillar även de av Katolska Kyrkan antagna och stadfästa ceremonier, som begagnas vid alla de ovannämnda sakramentens högtidliga förvaltning.

Jag antager och godkänner allt och vart och ett särskilt, som på det högtidliga tridentinska kyrkomötet är avgjort och bestämt om arvssynden och rättfärdiggörelsen.
Likaledes bekänner jag, att i den Heliga Mässan frambärs åt Gud ett sant, egentligt och försonande offer för levande och döda, att vår Herres, Jesu Kristi, kropp och blod tillika med hans själ och gudom, är sant, verkligt och väsentligt närvarande i altarets heligaste sakrament; samt att det sker en förvandling av hela brödets väsen till Hans kropp, och av hela vinets väsen till Hans blod, vilken förvandling av den Katolska Kyrkan kallas transsubstantiation. Jag bekänner ock, att man under endera gestalten mottager Kristus hel och odelad och anammar ett sant sakrament.

Jag tror orubbligt, att en reningsort finns och att de själar,

 som där förvaras, hjälps genom de trognas böner. På samma sätt tror jag, att man bör ära och åkalla de heliga, som tillsammans med Kristus regerar, att dessa frambär böner till Gud för oss, samt att man bör hålla deras kvarlevor i ära.
Jag förklarar på det bestämdaste, att man får äga och behålla Kristi, Guds moders, den allttid rena jungfruns och andra heligas bilder och att man bör visa dem skyldig ära och vördnad.
Jag bekänner även, att Kristus har efterlämnat [åt] sin Kyrka makten att meddela avlat, samt att bruket av den är högst gagneligt för det kristna folket.

Jag erkänner den heliga, katolska och apostoliska romerska Kyrkan för alla kyrkors moder och lärarinna; och jag lovar och svär den romerske biskopen, den helige apostlafursten Petri efterträdare och Jesu Kristi ståthållare, sannskyldig lydnad.
Likaledes antar och bekänner jag som otvivelaktigt sant allt det övriga, som genom de heliga kyrkostadgarna och av de allmänna kyrkomötena, särskilt av det högtidliga tridentinska kyrkomötet och av det allmänna vatikanska konciliet blivit överlämnat, avgjort och bestämt, i synnerhet angående den romerske biskopens företräde och hans ofelbara läroämbete. Allt det åter, som strider däremot, samt alla villfarelser, som Kyrkan fördömt, förkastat och bannlyst, fördömer, förkastar och bannlyser även jag på samma sätt.

Denna sanna och katolska tro, utan vilken ingen kan bli salig, och vilken jag nu frivilligt och uppriktigt antar, vill jag med Guds hjälp intill mitt sista andetag ren och obesmittad bevara och ståndaktigt bekänna, samt så vida jag kan hava omsorg [≈”i den mån jag kan påverka”?], att densamma hålls, lärs och predikas av mina underordnade och av dem vilkas omvårdnad mitt kall ålägger mig: detta utfäster, lovar och svär jag, så sant mig Gud hjälpe, och detta Hans heliga Evangelium.

Kort om Kristi närvaro i Eukaristin

Katolska Kyrkan bekänner att Kristus helt och fullt är närvarande under brödets och vinets gestalter i den heliga eukaristin. Helt och fullt innebär att det inte går att särskilja och att endera gestalten lika fullt är Kristi sanna Kropp och Blod. När vi tar emot kommunionen tar vi alltså emot Honom helt och fullt även om vi bara skulle ta emot Honom under den ena gestalten (brödets eller vinets).

Att man mottager Honom under brödets och vinets gestalter innebär att brödets och vinets substanser förvandlats till Kristi eget kött och blod, även om deras yttre gestalter - bröd och vin - förblir desamma. Detta benämns på "katolska" transsubstantiation. 
(Läs mer…)
I Mässan sker denna förvandling då prästen läser kanonbönen, mer specifikt vid konsekrationen. I öst säger man att förvandlingen sker vi epiklesen, även om denna tradition inte är lika tydlig i exakt när det sker.


Det är inte såsom hävdas i den efterreformatoriska traditionen att brödet och vinet helt och fullt behåller sin substans även om Kristus är närvarande i brödet och vinet (konsubstantiaton). Katolska Kyrkan avvisar denna lära (jfr konciliet i Trient DS 1642).

I och med konsekrationen är brödet och vinet var för sig på riktigt förvandlade till Kristi sanna kropp och blod, och förblir förvandlade så länge de eukaristiska gestalterna finns kvar. Att Kristus fullt ut fortsätter att vara närvarande i dessa gestalter innebär att tillbedjan av det konsekrerade brödet är tillbedjan av vår uppståndne och levande Herre, vilket är vad som sker vid s.k. eukaristisk tillbedjan.

Det är alltså inte så att Han är närvarande bara när man tar emot kommunionen, eller bara under tiden Mässan firas, utan Han är närvarande så länge som brödets och vinets gestalter finns kvar.

Nåden

Ibland händer det. Jag läste för några år sedan en novell som hette "Revelation", Uppenbarelse, av Flannery O'Connor (1925-1964), katolik och amerikansk författarinna av stora mått. Hon dog relativt ung i systemisk Lupus Erytomatosus, en reumatisk sjukdom. Hon skall en gång ha frågat sina medkristna "Southern Baptists" anhängare vad de hade emot påven, han trodde ju åtminstone på Jesu uppståndelse, vilket var mer än en del andra baptister trodde på. Hennes favoritläsning för kvällarna var bland annat Summa Theologiae av Thomas av Aquino.(Läs mer…)
Berättelsen tar sin början i ett väntrum, inför ett läkarbesök. Mrs. Turpin som är mycket respektabel, skärskådar sina medpatienter, där finns de svarta (detta är sydstaterna före 1960), där finns "white trash", Mrs. Turpin är mycket tacksam att hon inte är som de "If it's one thing I am, it's grateful. When I think who all I could have been besides myself and what all I got, I just feel like shouting, 'Thank you, Jesus, for making everything the way it is!' It could have been different!... Oh thank you, Jesus, thank you!". Där finns också en ung kvinna, Mary Grace, som är finnig och ful och som till sist får åka i väg med ambulans till psyket. Innan hon gör det morrar hon åt Mrs. Turpin "Go back to hell where you came from, you old wart hog!"

När kvällen kommer funderar Mrs. Turpin, på sin respektabla grisfarm, över vad hon fått vara med om. Till sist ser hon framför sig, en vision av yttersta domen, hur de respektabla människorna faktiskt går sist i ledet av de som vandrar in i himlen, först kommer de lytta sedan de svarta, tätt följda av "white-trash" sist kommer de respektabla och till och med deras "dygder" bränns upp som av eld.
Novellen är del av en samling som heter "Everything that Rises must Converge".
Berättelsen är översatt till svenska.

Med förhoppning om skön sommarläsning.



Första gången jag läste historien kändes det som om jag fick en "uppenbarelse".
Gud bryter igenom våra murar på de mest underliga vis.
O'Connor:"Grace changes us and change is painful." Eftersom nåden förvandlar oss inifrån och inte bara "täcker över våra synder som snö över en dynghög" som reformatorerna menade. Nåden bygger på naturen och förstör den inte - men nåden förändrar oss och förändring är smärtsam (jämför skärselden).

Nåden delas teologiskt in i heliggörande nåden, sakramentala nådegåvor, ståndsnådegåvor, den hjälpande nåden och karismerna. Den heliggörande nåden är en delaktighet i Guds liv, man brukar tala om nådens tillstånd. Detta tillstånd förloras då man begår en allvarlig synd, dödssynd. Nådens tillstånd är en början på och i viss mån en försmak av det saliga skådandet-då vi får se Gud ansikte mot ansikte. Den heliggörande nåden kan förökas i oss, då vi samarbetar med Guds nåd i nuet, den hjälpande nåden.
Vidare brukar man tala om nådegåvor, "charismata" som inte tillhör den heliggörande nåden utan är en gåva för andra, profetia, tungotal, helande mm. Dessa gåvor har inget att göra med frälsningen eller helgelsen utan är gåvor "gratis datae" (fritt givna).

Teologins och Kyrkans lära om nåden är ett stort och omfattande område som jag bara nosat på. Där finns de stora frågorna om predestinationen och den fria viljan. Där finns förhållandet mellan Guds allmakt och människans samarbete, förtjänst. Jag tänker på prefationen som används på helgondagar - "då du kröner deras förtjänster, är det dina egna gåvor du kröner." och på vad Teresa av Avila sade på sin dödsbädd: "Allt är nåd".

Giltiga och ogiltiga koncilier - en utläggning om Petri ämbete

Med risk för att spänna bågen alltför stort tänkte jag skriva ett inlägg om vad det var som gjorde koncilier giltiga i den unga kyrkan och förhoppningsvis därigenom också kunna ge en första aning om sambandet mellan giltiga koncilier och Kyrkans lära om påvens ofelbarhet.

Under historiens gång har det förekommit flera koncilier och synoder (begreppen kommer användas som synonyma), både sådana som kallats ekumeniska och andra koncilier. De flesta av dessa koncilier anses vara giltiga koncilier medan andra inte anses vara giltiga. Grundfrågan är varför vissa koncilier anses vara giltiga medan andra avfärdas. Innan jag går vidare är det värt att poängtera att det finns koncilier kring vars giltighet det råder delade meningar mellan öst- och västkyrkan. De koncilier som det råder delade meningar om hör samman med schismen och får därför behandlas någon annan gång. Det finns dock flera koncilier som alla (eller åtminstone öst- och västkyrkan) är överens om att de är ogiltiga.

(Läs mer…)

Bakgrund

Låt oss göra en kort rekapitulation av några av de koncilier som hållits genom historien. Jag kommer enbart beröra de koncilier som ägde rum före den stora schismen mellan öst och väst.

Det första konciliet som vi känner till finns beskrivet i Apg 15 och inträffade ca år 49 i Jerusalem. Jag tänkte återkomma till det konciliet senare och lämnar det därför tills vidare.

Om vi istället begrundar den serie av 7 ekumeniska koncilier som inleddes med konciliet i Nicaea så kan det vara på sin plats att sätta in dem i sin historiska kontext. Svaret på frågan varför de hölls hänger intimt samman med den dåtida politiska situationen.

På Konstantins tid hade andelen kristna i kejsardömet blivit stort. Samtidigt var riket splittrat. Konstantin såg troligen i kristendomen en möjlighet att hålla samman sitt rike och samtidigt få de kristna på sin sida. Men för att det skulle lyckas förutsatte det att de kristna kunde vara en enande faktor. Konstantin insåg troligtvis att de kristna inte var riktigt så enade som de ortodoxt kristna ville göra gällande (t ex var Arianismen en stridsfråga vid den tiden).

Ur Konstantins perspektiv bör alltså konciliet i Nicaea ses som ett politiskt påkallat koncilium för att utröna vad de kristna kunde enas om. Om de inte kunde enas om centrala frågor så skulle det innebära att hans plan var meningslös.

Samma resonemang kan troligtvis även appliceras på flertalet av de följande giltiga koncilierna: Konstantinopel I, Efesus, Chalcedon, Konstantinopel II, Konstantinopel III och Nicaea II. För dem som initierade dessa koncilier, och som hade politiska bevekelsegrunder, var inte det primära vad biskoparna lärde, utan vad de kunde enas om. Syftet var troligtvis att kunna använda Kyrkans enhet för att motivera "en Kyrka, ett Kejsardöme"-agendan. Det var dock exakt samma motivation som låg bakom alla de ogiltiga koncilierna också. Det blir därför intressant att fundera på vad de var som skiljde de giltiga ekumeniska koncilierna från de ogiltiga koncilierna och synoderna.

Ogiltiga koncilier

Det första ogilitga konciliet jag tänkte ta upp är konciliet i Antiokia 341. Under detta koncilium godkände ca 100 biskopar (från östkyrkan) arianism som ortodox kristen lära. I Sirmium hölls en synod 351 där semiarianism godkändes, återigen av ca 100 biskopar från östkyrkan. Rövarsynoden i Efesus och ett antal koncilier i Konstantinopel, där patriarkerna av Antiokia, Jerusalem och Alexandria var närvarande, fastslog att monofysitism är ortodox lära. Monotelitismen fastslogs som ortodox lära vid ett koncilium i Konstantinopel 638.

Frågan som måste följa är då vad som är utmärkande för dessa ogiltiga koncilier. Vid inget av dessa koncilier fanns påven representerad. Undantaget är rövarsynoden i Efesus, där det fanns en påvlig representant, men konciliet tog ingen notis om vad han anförtrotts av påven att säga och han fällde därför kommentaren Contradicitur innan han lämnade konciliet, därmed ogiltigförklarande konciliet i påvens namn. Påven godkände heller aldrig i efterhand de beslut som koncilierna kom fram till. Alltså, det som utgör skillnaden mellan ett giltigt koncilium och ett ogiltigt i den unga kyrkan tycks vara om konciliebesluten godkänts av påven (personligen, genom delegat eller i efterhand) eller ej. Flertalet eller alla av de ovan nämnda koncilierna skulle ha kunnat anses vara ekumeniska koncilier om det inte hade varit för en sak: avsaknaden av påvlig representation eller i efterhand godkännande av påven. Detta blir om möjligt än tydligare om man beaktar att även Konstantinopel I, i likhet med de ovan nämnda ogiltiga koncilierna som godkände monofysitism, var ett koncilium som hållits helt utan påvlig representation, men som till skillnad från de ogiltiga koncilierna i efterhand godkänts av påven.

Man kan därför fråga sig om ett ekumeniskt koncilium är tillräckligt för att fastslå sanning, eller om det krävs något mer.

Konciliet i Apostlagärningarna

Vi har ett koncilium som finns beskrivet i bibeln (Apg 15). Låt oss analysera hur apostlarna gick till väga då de höll koncilium, eftersom det är deras praxis som motiverat användandet av koncilier.

Kapitlet inleds med en förklaring till problemet (Apg 15:1-2), Paulus och Barnabas finner vid sin ankomst till Antiokia, efter att ha avslutat sin första missionsresa, att:

Några som hade rest ner från Judéen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.

Man får komma ihåg att Paulus och Barnabas vid den här tiden troligtvis får anses ha varit juniorer, särskilt i förhållande till dem som kom från Judéen/Jerusalem, som var biskopssäte för församlingen i Antiochia. Så vad som hänt är att representanter för Kyrkan kommit och predikar omskärelse, vilket Paulus och Barnabas motsätter sig. Därför beger sig Paulus och Barnabas till Jerusalem för att få klarhet i om läroämbetet verkligen lär så.

Det är sant att det står att de tänkte besöka apostlarna och de äldste, och inte att de tänkte besöka Petrus. Men det är möjligt att de inte kände till att Petrus var där, eller också visste de att alla apostlarna var i Jerusalem.

Om man läser Apg 12:17 framgår att Petrus lämnat Jerusalem. Enligt Eusebius och Jerome så räknas Petri biskopstid i Rom från år 42 (alltså när han begav sig iväg), vilket skulle tyda på att han begav sig till Rom. Konciliet i Jerusalem inträffade ca år 49 och uppenbarligen var Petrus på plats i Jerusalem vid den tiden. Ett troligt skäl till varför Petrus återvände till Jerusalem kan vara att kejsar Claudius utvisade alla judar från Rom just år 49, enligt Seutonius. Orsaken var upplopp kring någon "Chrestus".

Petrus var hursomhelst närvarande vid konciliet i Jerusalem. Detta är vad vi kan läsa om konciliets genomförande (Apg 15:6-7)

Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade...

Varpå följer ett antal verser där Petrus talar. När han är klar följer den helt centrala meningen (Apg 15:11)

Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

Om vi alltså skall försöka lära oss något av hur det första konciliet fungerade så samlades biskoparna för att utreda frågan. De hade överläggningar där de olika lägren fick ge sin syn.

Sedan, efter att ha lyssnat på de olika ståndpunkterna, reste sig Petrus och förkunnade sin syn (vox Petros).

Därefter var frågan avgjord. Alla var och förblev tysta då Petrus hade talat, överläggningarna var över.

Sedan går man över till att lyssna på Paulus och Barnabas vittnesbörd om Andens tecken bland hedningarna. Då dessa båda talat färdigt avslutar Jakob med ett tal.

Man kan fråga sig varför just Jakob, och inte Petrus, var den som avslutade mötet. För det första var Jakob Jerusalems biskop, och alltså värd för mötet. Petrus var en gäst. Vidare var det Jakob som var ledare för Kyrkans judiska del, i egenskap av biskop av Jerusalem. Om ni minns från inledningen av Apg 15, så var det just några av dessa judar som orsakat den konflikt som konciliet kom att handla om. De kom alltså från Jakob, de var hans lärjungar. Han adresserar alltså sina lärjungar, inte hela Kyrkan. Detta blir tydligt då han i vers 19 säger

Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud

Vilka var det som hade gjort det svårt för hedningarna? Jo, Jakobs lärjungar från Judéen.

Avslutning

Det står alltså klart att konciliet som beskrivs i Apostlagärningarna inte är ett ekumeniskt koncilium så som dessa uppfattas utanför den katolska Kyrkan, utan det är helt och hållet grundat på Petri ämbetes auktoritet. Petrus reste sig och tog till orda, och hans ord avslutar all överläggning.

Det är också uppenbart att det inte var någon likvärdighet mellan olika biskops-/patriarkstolar. Hade det varit likvärdighet mellan de olika biskops/patriarkstolarna skulle det naturliga varit att Jakob, i egenskap av värd och biskop för dem som orsakat dispyten, varit den som tog till orda och fällde avgörandet. Trots att Petrus enbart var en besökare så är det han som fäller avgörandet.

Det finns en idé om att lekmännen måste acceptera det som Kyrkan slår fast i koncilier (vilket använts som argument i öst för att inte hålla fast vid överenskommelser gjorda vid gemensamma koncilier, t ex Lyon och Ferrara-Florens). Det skulle kunna motiveras bl a utifrån Apg 15:22. Men om man ser till kontexten så är det uppenbart att det som åsyftas med Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiokia är den lokala församlingen i Jerusalem, och mer specifikt de som hade förordat omskärelse. Hela poängen är alltså att de som varit för omskärelse böjer sig för Kyrkans beslut. Tanken på att beslutet taget i Jerusalem skulle förkastats om församlingen i Antiokia inte skulle accepterat det visar på det absurda i tanken. Det visar också på det absurda i östkyrkans förkastande av de ekumeniska koncilierna som var på väg att sätta punkt för östkyrkans schism med Kyrkan.

Eftersom koncilier går till enligt följande

1. Biskoparna samlas för att undersöka en fråga (Apg 15:6)
2. De överlägger/debatterar (Apg 15:7)
3. Innehavaren av Petri ämbete fäller ett avgörande baserat på vad som framkommit i överläggningarna (Apg 15:7-11)
4. Det som innehavaren av Petri ämbete slagit fast, och som nu är en del av Kyrkans lära, förklaras för dem som inte förstår (Apg 15:12-19)
5. Tillägg kan göras (Apg 15:20, 28-29)
6. Man dokumenterar konciliets beslut för förmedling till de troende (Apg 15:23-29)
   

måste slutsatsen bli att ett koncilium blir giltigt, inte genom att det är ekumeniskt, utan genom att innehavaren av Petri ämbete godkänner dess beslut.

Man kan förenkla uppställningen än mer.

1. Koncilier samlas för att överlägga och höra alla sidors argument
2. Innehavaren av Petri ämbete beslutar, i kraft av sitt ämbete och Kristi löfte, vad som är det rätta beslutet. Det är alltså i kraft av Petri ämbetes ofelbarhet som (ekumeniska och andra) koncilier blir giltiga.
   

Koncilier i sig är bara nödvändiga då det rör sig om frågor där det inte är uppenbart vad som är ortodox kristen lära. I frågor där det är uppenbart vad Kyrkans lära är kan läroämbetet agera på egen hand.

Allt gott!

Högtid: Jesu hjärtas månad

Eftersom juni månad är Jesu hjärtas månad, tänkte jag skriva ett inlägg om vördnaden och tillbedjan av Jesu hjärta. Enligt biblisk tradition är hjärtat människans centrum, sätet för viljan men också för känslan vilket vi känner till från popkulturen.

Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta så skall ni finna vila för er själ, säger Jesus i evangeliet.

(Läs mer…)

Gud är kärlek. I det inkarnerade Ordets hjärta ser vi den totala kärleken till Gud och till människan.

Vilka tankar finns i Jesu hjärta? "Jag vet vilka tankar jag har för er...."

Vid döden då själen skiljs från kroppen, är "vägfararens" tillstånd över och vi har nått målet, vi är inte länge "in via", vi blir så att säga fast i det tillstånd vi valde. Jesu hjärta brinner fortfarande med samma glöd som det brann för oss på korset, samma kärlek och samma tillbedjan och gottgörelse för våra synder och tillkortakommanden. I varje mässa, varje mässa är en representation av Kristi enda offer, blir denna kärlek närvarande, en sådan kärlek att vi aldrig någonsin kommer att fatta dess djup.

Av hjärtat ville Jesus också stanna hos oss och det gör han i alla tabernakel över hela jorden , han är en människoälskande Gud som har sin glädje i att bo bland oss.

Trots denna hans stora kärlek möts han ofta av vår ljumhet och kyla, så många ovärdiga kommunioner, så lite vördnad i mässan. Lyssnar vi på honom? Kan vi se honom eller ser vi helst oss själva?

Vad kan Jesu hjärta lära oss?Vad är din erfarenhet av vördnaden för Jesu hjärta?

Jesus mild och ödmjuk av hjärtat, dana våra hjärtan efter ditt hjärta.

Allsmäktige evige Gud, se till din Sons hjärta som i syndarnas namn frambär lovets och försoningens offer och ge din förlåtelse åt alla som anropar din barmhärtighet, genom samme Kristus vår Herre.

Kort om vad en präst är

Jag har inte hunnit med att följa med i hela denna omfattande diskussion. Har bara några allmänna funderingar.

Den väsentliga grundfrågan man måste ställa sig är "Vad är en präst?". Härvidlag så skiljer sig synen markant åt mellan de kyrkor som har kvinnliga präster och de kyrkor som inte har detta bruk.

Prästen är genom sin vigning på ett särskilt sätt utvald och utskild från övriga delarna av Guds folket, hans uppgift är att frambära mässoffret och är genom det en förlängning av det levitiska prästadömet i det Gamla förbundet. Denna linje delas av katolska, ortodoxa och orientaliska

 kyrkorna.

Prästrollen i protestantiska kyrkorna är ett predikoämbete där vigningen är mer ett godkännande av kandidaten. I den lutherska kyrkan i Sverige så var/är prästexamen viktigare än själva prästvigningen. Prästämbetet har sedan utvecklats till att den sociala funktionen är viktigare. Man bygger traditionen på att prästerna inte har något med Gamla förbundets levitiska prästämbete att göra och man avvisar helt mässofferstanken. Utifrån ett sådant perspektiv så kan man givetvis lyfta fram Maria Magdalena som en förebild för kvinnliga präster, men enligt katolsk syn så är detta inte ett hållbart argument.

Forum: Svenska kyrkan och Kyrkan i Sverige

Lars Flemström har i en mycket lång rad kommentarer (till andra inlägg, främst till foruminlägget auktoritet och ofelbarhet) framfört sina tankar kring hur han menar att svenska kyrkan (Svk) skulle kunna införlivas i Katolska Kyrkan.

För att dels undvika att denna diskussion förs som en utvikning från ämnet i andra inlägg, och dels ta frågan på allvar, öppnas nu ett nytt forum för denna fråga.

(Läs mer…)

Det har skett förr att hela församlingar har tagits upp i Kyrkan, något som jag är generellt positiv till. Självklart måste det ske under "ordnade former". Exakt hur detta har gått till har jag ingen uppfattning om och kan därför inte uttala mig mer detaljerat än så. Det är i någon mening snarlikt det som beskrivs i NT då hela hushåll blev upptagna i Kyrkan. I sammanhanget bör man naturligtvis notera att det just nu pågår samtal mellan flera anglikanska stift och Kyrkan om att låta dem upptas i Kyrkan. Jag har dock inga detaljer om de samtalen att presentera just nu, men det belyser att det på inget sätt är omöjligt för en större grupp troende (i en församling eller t o m ett stift) att be om att få bli upptagna.

Man kan säkert tolka historien på många olika sätt kring Svks förhållande till Kyrkan. Jag tänker överhuvudtaget inte ge mig in på att diskutera olika tolkningar. Jag konstaterar bara att det är den Katolska Kyrkans syn som är avgörande för om någon kan accepteras som en del av Kyrkan eller som varande utanför Kyrkans gemenskap. Man kan ha vilka synpunkter man vill på historien, men det är ??dagens situation?? som avgör hur frågan skall lösas. Idag är inte Svk en del av Kyrkan och det finns inget som gör att just Svk skulle vara föremål för någon specialbehandling.

Grundfrågan (så som vi bloggägare har uppfattat det) verkar vara reformationens konsekvenser i Sverige:

1. Förblev landet, folket respektive den lokala kyrkan katolsk? I vilken mening?
   
2. Är Svk apostatisk, heretisk eller bara schismatisk? Endast i det sistnämnda fallet finns möjlighet till återförening som samfund (det finns naturligtvis fler faktorer).
   
3. Är Svks prästvigningar giltiga (dvs har de mekanisk apostolisk succession bevarad med korrekt materia, form och intention)?
4. Är Kyrkan en nationell företeelse (Svk) som bör samarbeta internationellt eller en internationell gränslös trosgemenskap (KK) med representation i nationerna?
5. Vilken betydelse har den med Rom förenade Kyrkans återupprättade närvaro i Sverige?
   

Ett förslag är att Lars antingen bekräftar att det är en korrekt sammanfattning av den syn han framfört, eller justerar denna lista med en egen punktvis beskrivning av sin syn, för att underlätta för nytillkomna läsare att ta del av samtalet.

Alla som vill diskutera denna fråga är välkomna att fortsätta föra den debatten i detta inlägg.

Allt gott!