27 juli 2008

Om Maria (I) — Upptagningen i himlen (15 augusti)

Jesu moder Maria förutser mycket tidigt i sin kyrkliga bana — vid ankomsten till släktingen Elisabet, bara några dagar efter att Guds Son blivit till i hennes sköte — att: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk 1:48).
Kyrkan har i alla tider gjort så och kommer alltid att göra det, och därigenom besannas denna NT-profetia varje dag så länge världen består.
Inom protestantismen har man, trots sitt ledord Skriften allena (sola scriptura), förblivit förvånansvärt tyst om just detta bibelord. Denna inkonsekvensens kan vara en av förklaringarna till de stora skillnaderna i kvinnosyn och andligt klimat mellan katolskt och protestantiskt dominerade sammanhang:
Kyrkan och världen behöver en feminin symbol … Guds svar är jungfru Maria. När vi skall följa Kristus hjälper det med en helt mänsklig modell. Vi behöver någon som gått i trons mörker men aldrig förtvivlat, någon som lydde och aldrig flydde, någon som älskade och aldrig var otrogen. Vi behöver den perfekta lärjungens exempel, och Maria är den första och mest fullkomliga av Kristi lärjungar.*
*) Ur ”The Assumption of Mary” av Kilian Healy (1913-2003), ordensgeneral för de ”skodda” karmeliterna (O.Carm.) och deltagare i Andra Vatikankonciliet.

Detta är det första i en s
erie inlägg där vi skall försöka förklara några av Kyrkans mest centrala och, för somliga, kontroversiella dogmer om Maria, mor till Jesus Kristus som var och är sann Gud och sann människa. Det kommer att visa sig att dessa lärosatser när allt kommer omkring borde vara både okontroversiella och fullkomligt naturliga för en kristen människa.

Vi börjar alltså med Marias upptagning med kropp och själ i himlen:
(Läs mer…)
Lägg märke till att Kyrkan talar om Kristi himmelsfärd (ascensio) men Marias upptagning (assumptio) i himlen. En anledning till denna skillnad är att Kristus tågade in i härligheten av sin egen gudomliga kraft. Jungfrun, som Kristus friköpt, blev däremot inte upptagen i himlen av egen kraft, utan av gudomlig kraft genom ett särskilt privilegium.

Ytterst få kristna, om ens någon, torde betvivla att jungfru Maria, Kristus konungens egen mänskliga mamma, nu befinner sig i himlen. Varför gjorde påven i så fall denna läromässigt bindande deklaration, vad innebär den egentligen, och har den någon relevans för mig som kristen?

Dogmen
Jubelåret 1950, den 1 november, definierade påven Pius XII dogmen om den saliga jungfrun Marias upptagning i himlen: "När den obefläckade Guds Moder, den ständiga jungfrun Maria, hade fullbordat sitt jordelivs lopp, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten” (se bullan Munificentissimus Deus, 44).

Redan under Kyrkans tidiga år anropade man Maria och helgonen om hjälp. Detta framgår klart av bönen Sub tuum praesidium (”Till ditt beskydd flyr vi, heliga Guds Moder …”) som daterats till 200-talet eller tidigare.

Efter att Kyrkan år 1854 dogmatiserat Marias obefläckade avlelse (mer om denna i ett senare inlägg) uppstod ett stort intresse för Marias upptagning i himlen. Pilgrimerna som besökte Lourdes, Fatima och andra marianska vallfartsorter blev fler och fler för varje år. Redan under Första Vatikankonciliet (1869-70) hade nästan två hundra av de deltagande biskoparna krävt att Kyrkan skulle definiera Vår Frus upptagning i himlen. Konciliet tog dock aldrig upp det ämnet. Men petitionerna fortsatte att strömma in till den Heliga stolen.

Dogmer, ofelbara uttalanden om Kyrkans lära, kan slås fast på tre sätt:
  1. Genom att påven själv uttalar sig ex cathedra.
  2. Genom högtidliga definitioner från koncilier.
  3. Genom det ordinarie universella läroämbetet = hela biskopskollegiet inklusive påven.
Påven Pius XII valde samma sätt som påven Pius IX hade gjort under förberedelserna inför definitionen av den Obefläckade avlelsen: Han skickade ett brev till Kyrkans alla biskopar och bad om deras tankar kring Upptagningen. Han ställde två frågor: ”Bedömer ni att den saliga Jungfruns upptagning i himlen kan läggas fram och definieras som en trossats? Önskar ni det, med era präster och ert folk?”

1169 av de 1181 stiftsbiskoparna (dvs. 99%) svarade jakande på båda frågorna. Bland de nekande svaren var det bara sex (0.5%) som tvekade inför Upptagningens natur; de andra ansåg det opassande att definiera denna dogm. Fördelningen blev ungefär densamma i svaren från titulärbiskoparna, abbotarna, de apostoliska vikarierna och andra prelater som tillfrågats (Källa: Eamon R. Carroll, O.Carm., ”Papal infallibility and the Marian Definitions”, Carmelus, 26 (1979), 231).

Biskoparnas nästan enhälligt jakande svar kompletterades med lekfolkets andaktsliv. En av dess många yttringar var de stora skaror som varje år besökte kyrkorna 15 augusti för att fira Upptagningens högtid (eller "Marias insomnande", dormitio, som den kallas i kyrkorna i Öst).
Åtminstone sedan 400-talet har jungfru Marias upptagning i himlen firats 15 augusti. Denna dag, kallad ”Dyra Vårfrudag”, var som bekant för övrigt Sveriges nationaldag tidigare.

Fjorton år efter Pius XII:s tillkännagivande återupprepade Andra Vatikankonciliets fäder Kyrkans tro på Vår Frus upptagning i himlen med uttalandet att ”Slutligen blev den obefläckade Jungfrun … efter att ha fullbordat sitt jordelivs lopp med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten och upphöjd av Herren som drottning över alltet” (Lumen Gentium, 59).



Bibeln säger oss att det skall bli en ny himmel och en ny jord. Dogmen om Upptagningen säger oss att jungfru Maria redan är där. Bullan påstår ingenstans att Marias privilegium, att få en ’föregripande’ uppståndelse, skall förstås som något i sig självt unikt privilegium enbart för henne. Det uttrycket användes i samband med den Obefläckade avlelsen, men inte när det gäller Upptagningen. Dogmen om Upptagningen, som de kristna alltså är förpliktigade att tro på, säger heller ingenting om Marias död, begravning eller uppståndelse. Det enda som påven verkligen slog fast är att ”När … Maria, hade fullbordat sitt jordelivs lopp, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten”. Påven valde alltså att definiera ett minimum, och lämnade bl.a. frågorna om Marias död och uppståndelse från de döda obesvarade.

Öppna frågor
Dog Maria? Var begravdes hon i så fall? Förmultnade hennes kropp? Här har Kyrkan ännu inte någon officiellt fastslagen, bindande lära. Klart är dock att det för många skulle framstå som underligt om Maria skulle ha skyddats från den dödens förnedring som hennes egen gudomlige Son så radikalt och ädelmodigt fick möta. Klart är också att påven Paulus VI — som ofta talade om Upptagningen i sina predikningar — trodde att Maria dött och fått en försmak av uppståndelsen. I en predikan 15 augusti 1977 i Castel Gandolfos församlingskyrka, ett år före sin död, sade han att ”Hon [Maria] dog verkligen, men for omedelbart över avgrunden och steg upp till livets fullhet i Guds härlighet. Maria är i paradiset. Där bevarar och mångfaldigar hon sina kontakter med oss. Hos Herren blir hon Kyrkans Moder, mänsklighetens Moder”.
Om Maria dog borde det i så fall finnas eller ha funnits en grav någonstans. Oturligt nog finns det två — den ena i Efesos (där Maria skall ha bott i många år, tillsammans med Jesu älsklingslärjunge Johannes, som var biskop där) och den andra i en kyrka under jord i Kidrondalen nära Getsemane i Jerusalem. Det mesta talar dock för att det är graven i Kidrondalen som är den autentiska. Ännu idag ihågkommer de grekisk-ortodoxa Marias död med en årlig procession från Dormitiokyrkan uppe på Sionsberget ner till gravkyrkan nära Getsemane.
Det finns alltså en stark tradition inom Kyrkan om att Maria dog innan hon upptogs i himlen, men också om att hennes kropp aldrig förmultnade dessförinnan. Pius XII säger t.ex. i bullan (Munificentissimus Deus, 5) att:

Genom ett helt unikt privilegium övervann hon [Maria] synden fullständigt, genom sin Obefläckade avlelse. Som ett resultat av detta var hon inte underkastad förgängelsens lag och behövde därför inte vänta till tidens slut för sin kropps förlossning.**

**) ”Underkastad förgängelsens lag” är en något fri översättning av det mera ordagranna ”bunden av lagen om att vara kvar i gravens förruttnelse”.

Betyder detta något för mig som kristen?
  1. Upptagningen av jungfru Maria i himlen är en modell och förebild för Kyrkans — alla kristnas — egen fullkomning. Kyrkan ser att Kristi andra tillkommelse redan uppfyllts i henne, att hon redan kommit dit Kyrkan — vi alla — en dag hoppas få vara. Hon visar tydligt vad som är den yttersta meningen med det mänskliga livet.
  2. Upptagningen säger oss att i himlen är Maria drottning och moder på Kristi högra sida (enligt mönstret från Bibelns drottningmödrar — från drottning Batseba, kung Salomos mor och medregent, och framåt). Maria fullgör en aktiv roll i Kyrkans liv genom sin moderliga förbön. Genom sitt moderliga inflytande samarbetar hon fortfarande i vår återlösning.
  3. Upptagningen är Kyrkans hopp, tröst och glädje. I Marias förhärligande ser Kyrkan sitt eget förhärligande. Vid Inkarnationen förde Maria Kristus till världen, och genom sin Upptagning för hon världen till Kristus.
Slutsats
Maria var kristen, ja den första och mest fullkomliga av alla lärjungar till Jesus Kristus. När hon fått veta och accepterat att hon skulle bli mor till Gud Själv i mänsklig gestalt utbrast hon som vi redan nämnt: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”. Att denna saliga kvinna blivit ”med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten” — dvs. att Jesus, i det fjärde budets anda, hedrat sin moder med detta redan innan tidens slut — borde därför inte vara särskilt kontroversiellt.

Nu, i Jesu närhet i himlen, vakar hon över oss med en moders omsorg och som himlarnas drottning för hon vår talan (precis som det gamla Israels drottningmödrar förde folkets talan inför kungen). Som Jesu mest perfekta lärjunge är hon vårt lysande exempel, vår föregångare. Detta även i bokstavlig mening, för vi skall alla den vägen vandra! Dit hon redan nu kommit av Guds nåd, där kommer också vi en gång att få vara.