Heliga Maria, Guds Moder

Skrivet av Martinus Martin, karmelit. Publicerat med tillstånd av författaren. Tidigare publicerat i tidskriften Karmel.

Allt vi kan säga om Maria, allt det stora som Gud har gjort med henne, grundar sig på det oerhörda faktum att hon är Guds egen Moder. Det är ju logiskt för oss som tror att eftersom Jesus är Gud, så är Maria, som har fött Jesus, Guds Moder. Redan år 431 fastslogs det vid konciliet i Efesos att titeln ”Theotokos” – ”Gudsföderska” måste tillerkännas Maria (Denziger, nr 13).

I en av sina böcker citerar den ortodoxe biskopen Anthony Bloom, den engelske författaren Charles Williams: ”Det som gör inkarnationen så unik är att en dag hade en israelisk flicka förmågan att uttala det heliga namnet med hela sitt hjärta, med hela sitt sinne, med hela sin varelse, hela sin kropp, på ett sådant sätt att Ordet blev kött i henne.” Maria är moder. Hon födde Gud själv in i vår jordiska situation. Genom henne blev Gud människa i Jesus. Den heliga Skrift uppenbarar för oss Maria som Guds jungfruliga Moder. ”Den som inte antar Maria som Guds Moder”, sade den helige Gregorius av Nazians, ”han vare utesluten från Gud.” Kyrkofäderna kallar Maria Guds tempel. Med denna bild syftar de på samma gång på Guds kroppsliga vistelse i hennes sköte och på den helige Andes närvaro och verkan i hennes själ. Hon är till både kropp och själ det tempel, som Anden helgat och Ordet tagit sin boning i. Marias kärlek är det första ljus som brinner i detta tempel.(Läs mer…)

Maria är inte bara moder till Jesu kropp. En kvinna föder inte en kropp utan en person. Detta gällde också för Maria. Hon är moder till en person, en gudomlig person, Faderns enfödde son, som i hennes sköte, genom den helige Ande, besjälade sin kropp. Maria är alltså inte moder till en människa som är förenad med Gud, utan till en människa som ifrån första ögonblicket av sin mänskliga existens är Gud i egen person. Det betyder naturligtvis inte att Maria är moder till gudomen eller att hon gav Jesus hans gudomliga personlighet. Nej, innan hon födde honom, var han till från all evighet. Här rör vi vid kristendomens kärna: Ordet var i begynnelsen, och Ordet var Gud, och Ordet blev kött i Maria (jfr Joh 1:1). Detta är ett mysterium vars bottenslösa djup kommer att uppenbaras för oss när vi, efter vårt jordiska liv, ser Jesus och Maria ansikte mot ansikte i en salig åskådning.

Marias moderskap visar särskilda egenskaper. Hon är den enda moder som av evighet blev utvald av sin egen Son. Det är ett unikt faktum. Detta val innebär ett makalöst utbyte. Maria ger Guds Son hans mänskliga natur och det helt ensam, utan någon annan mänsklig förmedling. Hon är den enda källan. Jesus som människa är en trogen avbild av sin mor. Att se Jesus här på jorden var på sätt och vis att se hans moder. Hon gav ju Jesus hans mänskliga natur. Till det yttre liknade Jesus Maria. Hans ansiktsdrag återspeglade hennes ansikte. Hans ögon, ljudet av hans röst, hans leende, hans åtbörder, hela hans uppförande påminde om hans moder. Men på samma gång gav Jesus Maria oändligt mer än vad han fick av henne. Han omdanade henne till sin gudomliga avbild. Hon blev helt genomskinlig för honom. Maria gav sin Son det mänskliga livet. Sonen gav sin moder det gudomliga livet. Ett hemlighetsfullt utbyte. Till kroppen liknade Jesus sin moder. Till själen liknade modern sin Son. Det var som ebb och flod. Kyrkofäderna talade om ett äktenskap mellan Gud och mänskligheten som för all evighet blev invigt i Marias sköte som i en brudkammare. Ett eko av denna uppfattning finner vi i en bön som den franske andlige författaren kardinal de Bérulle, riktade till Guds Moder: ”Maria, Du skänker livet åt Jesus för han är din son. Du tar emot livet av Jesus för han är din skapare. Och så ger och får du livet på samma gång. Såsom Guds ord av evighet tar emot sitt väsen, sitt liv och sin härlighet av sin Fader, men samtidigt skänker det åt den helige Ande, så tar du emot och skänker di liv i samma ögonblick. Du skänker liv åt Jesus genom att besjäla hans hjärta och ande med ditt hjärta och din ande och i samma stund får du av hans hjärta och kropp, av honom som lever och bor i dig, hjärta och liv i din kropp och ande.”

Ett annat särdrag i Marias moderskap är att dess betydelse och storhet inte främst ligger på det biologiska utan på det andliga planet. Maria är inte i första hand ett biologiskt instrument för inkarnationen. Hennes roll i Guds frälsningsplan begränsas inte till den biologiska funktion som är gällande för varje mor och som inte förändrar hennes inre andliga människa. Blodets band är inte det viktigaste. Det underströk Jesus tydligt i evangeliet. Då en kvinna sade till honom: ”Saligt är det moderliv som har burit dig och saliga de bröst som du har diat”, svarade Jesus: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det” (Luk 11:24-28). Dessa Jesu ord tydliggör att vi först måste söka storheten i Marias moderskap på en andlig nivå. Maria är först och främst Jesu Moder genom tron, trons ja-ord till Gud. Så säger andra Vatikankonciliet att ”Maria vandrade trons pilgrimsväg” (jfr konstitutionen om kyrkan, nr 58). Därför kunde den heliga Thérèse av Lisieux skriva: ”Man framställer Maria som om hon vore ouppnåelig; men man borde framställa henne som möjlig att efterliknas, ställa fram hennes dygder i ljuset och säga att hon levde i tro som vi” (21 augusti 1896). Det är med tanke på Marias tro som Augustinus förklarade att hon var lyckligare över att bära Jesus i sitt hjärta än i sin kropp. Jesus gjorde mäktiga ting i sin moders hjärta innan han bars i hennes sköte. Marias moderskap började först genom hennes tro som en andlig realitet, innan den synliggjordes som en biologisk sådan.

Ett tredje särdrag i Marias moderskap har sitt ursprung i hennes nära förbindelse med Jesu frälsningsverk. En vanlig moder är moder till et barn som kanske kommer att bli en yrkesman eller en politiker, en författare eller måhända en präst. Men hennes moderskap utgör inte en integrerande del i hennes barns yrkesval. Det har inte ett inre samband med barnets livsuppgift som så att säga beror på ren tillfällighet. Hon har inte fött sitt barn som yrkesman, politiker, författare eller präst. Men Maria är inte moder till någon som en vacker dag skulle bli kallad till att vara världens Frälsare. Nej, hon födde sitt barn som världens Frälsare. De grekiska kyrkofäderna har starkt betonat att Jesu födelse redan inneslöt vår återlösning. Marias gudomliga moderskap fyller en funktion i Jesu livsuppgift. Det är intimt förknippat med hans kall: att frälsa oss. Genom att bli Jesu Moder, medverkade hon på ett helt unikt sätt i människornas frälsning. Hon blev vår moder i nådens ordning. Hon är den gudomliga nådens moder som skänker oss Jesus, nådens källsprång, och det redan vid bebådelsen när hon undfick sin son. På korset bekräftade Jesus detta andliga, mystiska moderskap genom att anförtro sin moder åt Johannes (jfr Joh 19:26-27).

Aposteln Paulus som djupast skådat in i kyrkans väsen, kallar på flera ställen kyrkan för ”Kristi kropp” (jfr Ef 1:23). ”Ni utgör Kristi kropp”, skriver han i sitt 1:a Korintierbrev, ”och är var för sig delar av den.” Därmed ville han känneteckna kyrkans – de kristnas – innerligaste förbindelse med Kristus. Därför kallar Paulus ”de kristna” också för ”Kristi lemmar” (jfr 1 Kor. 6:15). Men är Maria Jesu kroppsliga moder, då är hon även moder till Jesu andliga kropp, det vill säga till kyrkan. Därför kunde Augustinus säga: ”Är Jesus huvudet och Maria hans moder, så är hon även alla lemmars moder.” Underförstått: alla lemmars andliga moder. Om vi enligt den heliga Skrift är Kristi bröder (jfr Rom 8:29), så måste Jesu moder vara även vår moder, hans bröders moder. Det är inte en from överdrift när kyrkan betecknar Maria som ”alla Kristi lemmars föderska”. För vi alla som är förenade med Jesus som lemmar i hans kropp, har på ett andligt sätt framgått ur Marias sköte liksom en kropp som är förenad med sitt huvud. Därför är vi i andlig och mystisk mening Marias barn. Och vi får väl säga att hon, när hon på ett naturligt sätt bar Jesus i sitt sköte, också på ett andligt sätt gjorde det med oss alla vars liv redan låg fördolt i Jesu liv. Maria som överskuggad av den helige Ande har fött sin Jesus, håller alltjämt på att i nådeordningen föda och uppfostra hans bröder i honom, i hans kärlek och till hans avbild. Det gör hon som den helige Andes förträffligaste instrument.

”Gud har inte fäst sina nådegåvor vid himmelens stjärnor. Vi skulle inte kunna hämta ner dem därifrån. Gud har inte sänkt sina nådegåvor ner i havets djup liksom pärlorna. Därifrån skulle vi inte kunna hämta upp dem. Gud har genom sin Son lagt sina nådegåvor i modershänder, därför att modershänder alltid är beredda att utdela med fulla händer” (kard. Faulhaber). ”Vi vet mycket väl att jungfrun Maria är himmelens och jordens drottning”, skriver Thérèse av Lisieux, ”men hon är mer moder än drottning.” Hon är Jesu moder. Hon är vår moder. Om någon skulle påstå att Maria bara är moder som alla andra mödrar och att hennes moderskap inte är något särskilt, borde vi svara att det särskilda beror på att sonen är så annorlunda. Sagt inom parentes: Det fattas en viss värme i de kyrkor där Guds Moder är frånvarande. Skulle det inte vara så – även om vi inte kan formulera det – att generationsklyftorna och famlijeupplösningen hänger ihop med att vi förnekat det moderliga draget i kristendomen, det drag som så att säga har sin brännpunkt i Maria.

Marias moderskap är ett unikt moderskap, också därför att det är ett jungfruligt moderskap. Varje kvinna står i sitt liv inför ett val. Hon kan ha kallelsen att leva i livslång jungfrulighet för Jesu skull. Men då måste hon avstå från att bli moder. Om hon vill bli moder, mister hon sin jungfrulighet. Jungfrulighet och moderskap är mänskligt sett oförenliga. Genom Guds allmakt har dessa två åtskilda värden förenats hos Maria. Gud ville därmed ge oss ett tecken på att Maria var den benådade framför alla andra kvinnor och framför alla andra människor. Det finns en del kristna som förnekar att Marias jungfrulighet har gestaltat sig i hennes kropp. De tolkar Marias jungfrulighet som något rent andligt, ett uttryck för hennes helhjärtade kärlek till Gud. Men de förbiser därmed denna verklighet: att Gud verkar med och i hela människan, inte bara med själen utan också med kroppen. Själ och kropp kan inte skiljas åt. De formar en dynamisk enhet. Människan är besjälad kropp. När exempelvis den heliga Teresa av Avila berättar om hur hennes hjärta sårades i en kärlekens extas, var det inte bara en rent andlig realitet. Ännu idag kan man se ett litet sår i hennes bevarade hjärta. Kärleksföreningen med en lidande och korsfäste Jesus gjorde att Frans av Assisi bar Jesu sår i händer och fötter.

Så gav Gud oss i Marias jungfrulighet ett synligt, kroppsligt tecken på att Maria levde ett absolut, exklusivt och oöverträffat förhållande till Jesus, Guds Son. ”Den helige Ande skall komma över dig.” Dessa ord antydde att Gud så att säga skulle skriva Marias unika förhållande till honom i hennes kropp genom jungfruligheten. De som tvivlar på Marias jungfrulighet måste också tvivla på att hon blev upptagen till himmelen med kroppen. Marias kroppsliga upptagande till himmelen ligger ju i samma linje som hennes jungfrulighet. Motivet till det ena är detsamma som motivet till det andra. Båda skulle vara ett tecken på hennes unika relation till Jesus, hennes Son, och det som Gudaföderska.

Trossaningen om Marias jungfrulighet överbevisar oss på nytt om hur Gud drar in hela människan i sin frälsningsplan, både hennes kropp och själ. Och det inte bara här på jorden utan också i himmelen. Gud har benådat Maria i hela hennes personlighet; inte bara i hennes själ utan också i hennes kroppslighet; och det framförallt i hennes moderskap och jungfrulighet och slutligen i hennes kroppsliga upptagande till himmelen.

Hos profeten Jesaja läser vi att Gud sade till konung Achas att han fick begära ett frälsningens tecken. Då svarade konungen: ”Jag begär inget, jag vill inte fresta Herren.” Konungen menade att han kanske kunde be om ett tecken som Herren inte hade makt att infria. Han trodde alltså inte på Guds allmakt men dolde sin otro med ett fromt svar: ”Jag vill inte fresta Herren.” Herren genomskådade Achas och tillrättavisade honom strängt: ”Så hör då, ni av Davids hus: Är det er inte nog att ni sätter människors tålamod på prov? Vill ni också pröva min Guds tålamod? Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:13-14). Med denna berättelse vill Gud lära oss att vår tro måste stå öppen för alla tecken som han ger oss, så att vi i ödmjukhet accepterar också det som mänskligt sett är omöjligt och som vårt stolta förnuft sätter sig emot. Ty för Gud är ingenting omöjligt. Också det att Maria inte bara före och efter utan också vid Jesu födelse förblev jungfru. Det sista var en extra finkänslighet som Guds hjärta visade för Maria, samma finkänslighet som skulle bevara hennes kropp från gravens förruttnelse. Gud ville att hans Moder skulle föda, helt orörd, helt intakt. Marias sköte vid Jesu födelse jämförde kyrkofäderna med Jesu skyddade och förseglade grav vid hans uppståndelse, eller med en kristall som solens ljus genomtränger, eller med det rum där lärjungarna var samlade inom stängda dörrar då Jesus kom in. Så har också Efraim Syriern dragit en parallell mellan Marias jungfruliga sköte och den nya klippgraven. Såsom Jesus föddes mystiskt ur hennes liv utan att det öppnades, så gick han ur dödsriket utan att inseglet bröts (Kristallen den fina, av Hjördis Blomqvist, s. 11).

Jag är medveten om att flera kristna inte längre har något sinne för jungfrulig intakthet. De är så påverkade av den materialistiska miljön de lever i, att de har förlorat känslan för symbolik, den som Gud i Bibeln så ofta använder för att föra oss in i sitt rikes hemligheter. Det är just symbolspråket som bäst fångar verkligheten när det rör sig om uppenbarelsen av gudomliga ting. ”Symbolerna är som en nyckel till ett chiffer, som en slagruta till dolda källor” (Hjördis Blomqvist).

Ibland använder man en evangelietext för att bevisa att Maria efter Jesu födelse har förlorat sin jungfrulighet. Hos Matteus läser man ju att Nasarets invånare blev slagna av förundran när Jesus undervisade i deras synagoga. De undrade: ”Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss?” (Matt 13:55-56). Nu vet man att ordet ”broder” i det hebreiska och arameiska språket används i en mer utsträckt bemärkelse än i vårt språkbruk. Det kan likafullt betyda: kusin. Jesus själv talar om sina bröder i en bildlig bemärkelse! Han visade med handen på sina lärjungar och sade: ”Det här är min moder och mina bröder. Det som gör min himmelske Faders vilja, är min broder och syster och moder” (Matt 12:49). Även om vi inte visste något om det arameiska språkbruket, så skulle Johannes evangelium ge oss ett tillräckligt bevis på att Jesus inte hade några syskon. Där berättas att Jesus anförtrodde Marias åt Johannes. Det skulle han inte ha gjort om Maria hade något annat barn. För det vore otänkbart att Jesus skulle kunna anförtro sin Moder åt en lärjunge och därmed förbise hennes eget barn om hon hade ett sådant.

Maria är moder och jungfru. Men hennes jungfrulighet har inte minskat utan helgat hennes moderskap. Det medför praktiska konsekvenser. Man kan inte gifta sig och sätta barn till världen utan att på samma gång gå miste om någonting annat som hör till den rent andliga sfären. Hos en gift kvinna slumrar en önskan om jungfrulighet. En ogift kvinna längtar efter att bli moder. Att vara moder och jungfru är utom hos Maria kroppsligt sett omöjligt. Men tack vare Marias privilegium kan varje kristen kvinna förena moderskap och jungfrulighet i sitt hjärta. Å ena sidan betyder det att varje kristen kvinna som är hustru och moder måste göra avkall på att egoism och integrera sin kärlek till make och barn i en allt större hängivenhet för Herren. Hennes kärlek som i början nästan oundvikligen är kluven på grund av hennes omsorg om det som hör världen till och om hur hon skall vara sin man till lags (jfr 1 Kor 7:34), kommer att luttras och frigöras från all överdrift. Hennes kärlek till make och barn får ju inte skymma Guds rike. Så kommer hon så småningom att älska med en kärlek som präglas av det som utmärker den jungfruliga kärleken. Hennes moderskap blir helgat av andlig jungfrulighet. Detta innebär ingenting annat än att hon helt tillhör Gud. Men å andra sidan får en kvinna som för Jesu kärleks skull har avstått från kroppsligt moderskap, inte instänga sig i andlig självbelåtenhet och självtillräcklighet. Också hon är kallad till att på det andliga planet bli moder. Hennes jungfrulighet, som i fornkyrkan kallades för ett oblodigt martyrium, skall frigöra och vidga hennes hjärta så att hon med Maria vid korset, i bön och offer, särskilt ensamhetens offer, skall föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i henne (jfr Gal 4:19). Som jungfru kommer hon att älska med en kärlek som kännetecknas av det som syftar till den moderliga kärleken. Det innebär att hon i sitt hjärta bär sina bröders och systrars möda och har omsorg om dem.

Varje kristen kvinna, antingen hon är moder eller jungfru bär inom sig en likhet med Guds jungfruliga moder när hon i sitt hjärta förenar moderskap och jungfrulighet och på så sätt blir delaktig av Marias mysterium. För det är inte det blott biologiska skeendet att hon sätter barn till världen eller lever i jungfrulighet som ger kvinnan hennes värde utan hennes hjärtas inställning och motiv, hennes andliga inställning. Kvinnans marialikhet och hennes egenart som kvinna skapar i henne en sorts direkt disposition till helgelse. För helgelsen försiggår i hjärtat, i människans djupaste inre. Och det tycks vara så att kvinnan lever av naturen mer i kontakt med sitt inre än mannen. Andligt liv beror mer på en inställning, mer på att man väntar och tar emot (som är kvinnliga egenskaper) än på att man handlar och gör något (som är en manlig egenskap). Kvinnan är mer lagd för förbidan och mottagande än för yttre funktioner. Kvinnan är lik ”jorden som aldrig blir mätt på vatten och elden som aldrig säger: Nog!” (Ords 30:16). Den kristna kvinnans hemlighet ligger helt dold i hennes förhållande till Jesus efter Marias förebild. Hon kan gå två vitt skilda vägar men i Maria förenas de i en harmonisk enhet. I Maria finner varje kvinna sin integritet, sin sanna och fullständiga natur. Den gifta kvinnan skall betrakta Maria inte bara som moder utan även som jungfru. Och den som på ett särskilt sätt är helgad åt Gud genom jungfrulighet skall se upp till Maria inte bara som den orörda jungfrun utan också som den underbara modern.