11 augusti 2008

Om Maria (II) — Den Obefläckade avlelsen (8 december)

Den obefläckade avlelsen, Immaculata Conceptio, kallas även Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, Maria Immaculata. Denna händelse, högtidsdag och lärosats skall varken förväxlas med Jesu övernaturliga tillblivelse* som Kyrkan firar 25 mars, eller med Jesu jungfrufödelse som Kyrkan firar nio månader senare, 25 december.

Den kvinna som under nio månader bokstavligt talat var Guds tabernakel, Guds boning, Guds tempel, var inte vilken kvinna som helst. För att kunna utföra denna fullständigt unika uppgift krävdes en fullständigt unik kvinna. Detta var Kyrkan tidigt klar över, men det dröjde ändå mer än 1800 år innan något om Marias del i ”bebådelsens förhistoria” dogmatiserades.


*) Marie bebådelsedag, eller Herrens bebådelse, då Kyrkan bl.a. firar att jungfru Marias son har Gud och inte någon man som far – och att Jesus därför är Gud själv i mänsklig gestalt.

Dogmen
Den 8 december 1854 proklamerade påven Pius IX dogmen om den Obefläckade avlelsen (se bullan Ineffabilis Deus):
Den saliga jungfrun Maria blev från det första ögonblicket av sin tillblivelse genom en enastående nåd och ett särskilt privilegium av Gud, den Allsmäktige, med hänsyn till Jesu Kristi – hela människosläktets Frälsares – förtjänster, bevarad fri från varje fläck från arvsynden.
Observera att läran om jungfru Marias obefläckade avlelse inte är någon bedömning av den äktenskapliga föreningen mellan hennes föräldrar, utan ett uttalande om ”[Marias] själ i dess första skapelseögonblick och då den förenades med kroppen” (Pius IX citerar här (not 7) en apostolisk konstitution som påven Alexander VII utfärdade redan 8 december 1661).
(Läs mer…)

För säkerhets skull måste vi också klara ut vad ”arvsynden” (se Katolska Kyrkans Katekes, avsnitt 397-412) är för något: Våra stamföräldrar missbrukade sin frihet och vägrade att lyda Guds bud (1 Mos 3). Denna första synd, ursynden, fick till följd att människans natur visserligen har kvar längtan efter det goda, men ändå riskerar att ta fel. Den är sårad och har blivit benägen för det onda. Detta, säger oss dogmen, har alltså Maria — under hela sin existens — sluppit att befläckas av.


Varför det då?
I protoevangeliet (1 Mos 3:15) säger Gud till ormen/Satan: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen”. Kyrkan har alltid betraktat Maria som just den
kvinnan, hon som också identifieras som det Nya förbundets ark (Upp 11:19-12:18) — den av draken, ”ormen från urtiden”, förföljda kvinnan vars gossebarn ”rycktes upp till Gud och Hans tron”.

Hon som ängeln Gabriel säger är ”full av nåd” (Luk 1:28), modern till Guds syndfria Ord, får aldrig ha varit besmittad av det onda:
Om den saliga jungfrun Maria vid någon tidpunkt befläckats i sin avlelse med den ärftliga syndfläcken och hade varit utan gudomlig nåd, då skulle det, om det också bara var för ett kort ögonblick, inte ha funnits denna eviga fiendskap mellan henne och ormen som det talats om från traditionens början … utan det skulle istället ha funnits en viss underkastelse
(som påven Pius XII förklarade 1953 i encyklikan Fulgens corona, 7). Den obefläckade avlelsen är alltså ett verk av Guds nåd och inte något som Maria på något vis förtjänat. Den sker för att bereda Guds Son en värdig boning. Också Maria behövde Jesu Kristi försoning, även om hon slapp undan ursyndens konsekvenser. Den obefläckade avlelsen var en föregripande försoning, en frukt av försoningen som Maria fick del av i förskott. Det är inte så konstigt som det kan låta, eftersom Gud lever i ett evigt nu — obunden av tid och rum. I Marias fall var försoningen en skyddshandling, men för alla andra är den en befrielsehandling. Genom dopet i den treenige Gudens namn befrias vi från synden och dess upphovsman (Katekesen, t.ex. avsnitt 1237 och 1263). Men Gud gjorde alltså ett fullständigt unikt undantag från denna regel då ”jungfrun Maria blev … bevarad fri från varje fläck från arvsynden.

Grundtextens tilltalsord, (kecharitoméne) i Gabriels hälsningsfras (”Hell dig Maria, full av nåd …”, Luk 1:28) lär enligt sakkunskapen vara en passiv perfekt particip av verbet ”att benåda”, och uttrycka en avslutad handling i förfluten tid då Maria passivt tagit emot ett fullt mått av nåd. Gabriels ord skulle alltså betyda att Maria alltid varit ”full av nåd” och alltså var det redan innan ängeln uppenbarade sig för henne. Det är just detta som dogmen om Maria Immaculata säger.

Denna kärlekshandling från Guds sida — att Han älskar oss så mycket att Han ville bli en av oss — förutsatte (som i alla sakramentala äktenskap) samtycke från bägge parter. Gud, som är Kärleken, kunde därför inte tvinga sig på Maria för att möjliggöra Inkarnationen. Hennes absoluta ”ja” var en nödvändig förutsättning.
Den obefläckade avlelsen åstadkom detta konstanta nådens tillstånd i Maria, vilket gjorde det möjligt för henne att till 100% — totalt reservationslöst, utan några som helst förbehåll — säga ”ja” till Gud. Genom detta särskilda privilegium har det aldrig funnits någon dragning till någonting annat än Gud hos Maria. Hela hennes liv var och är ett enda stort ”JA” till Gud. Hennes samtycke krävdes för att Gud skulle kunna bli människa. Hon kunde alltså ha sagt ”nej”, men hon kunde ändå inte!

Maria har alltså alltid befunnit sig i nådens tillstånd, men har trots det inte förskonats från sådana syndafallets timliga konsekvenser som exempelvis sorg, lidande och död. Detta att både Jesus och jungfru Maria (om än i betydligt mindre skala) fick och får ta konsekvenserna av andras synder — helt utan egen förskyllan — är värt att på Marias vis "ta till sitt hjärta och begrunda". Om både Gud själv och Hans vackraste skapelse har fått utstå oförtjänt lidande, måste nog även vi räkna med en och annan motgång. Kanske en källa till mera tacksamhet och mindre klagan?

[Gud] bevisade [Jungfru Maria] en så stor kärlek, mer än andra varelser, att Han i henne ensam fann ett sällsamt välbehag. Därför fyllde Han henne så underbart, mer än alla änglalika andar och alla helgon, med ett överflöd av himmelska gåvor, som togs från Treenighetens skattkammare. Därför skulle hon fri från varje fläck av synd och fullständigt skön och perfekt visa en sådan fullhet i fråga om oskuld och helighet att man inte kan tänka på någon större underställd Gud, och att ingen annan än Gud kan förstå det. (Ineffabilis Deus igen)

Slutsats
Den obefläckade avlelsen var en nödvändig förutsättning för Inkarnationen, Guds människoblivande, eftersom kvinnan som skulle ge Guds Son hans mänskliga natur
  • måste vara fullständigt fri från varje samröre med synden och dess upphovsman
  • måste leva i total harmoni med den Helige Ande

Ängeln hälsar jungfru Maria som den som alltid varit "full av nåd". Hon blev full av nåd redan vid sin obefläckade konception och alltså inte först vid sin Sons tillblivelse (Bebådelsen).
Maria, ”
hon som trodde” (Luk 1:45) och var ett enda stort förbehållslöst ”ja” till Gud, är Kyrkans och alla kristnas Moder och stora förebild i lärljungaskap.

Kyrkan firar många fest- och högtidsdagar för Maria, däribland
Maria Immaculata den 8 december. Men denna vördnad för och kärlek till Maria är inget självändamål, den måste kulminera i Kristus. Maria leder oss till Kristus, och Kristus till Fadern. Allt i Maria återspeglar Guds härlighet och barmhärtiga kärlek, och allt i Maria är en Guds gåva. När vi beundrar och talar väl om ett konstverk är det samtidigt ett sätt att ära konstnären, skaparen. På samma sätt blir Gud ärad när vi ärar jungfru Maria, Hans skönaste skapelse.

52 kommentarer:

Anonym sa...

Jaha, och på vilket sätt rättfärdigar detta de hårda angreppen på Svenska kyrkan? Det är ju inget kontroversiellt som framkommer. Däremot måste man sätta in dogmen i sitt tidsmässiga sammanahang. Kyrkan hade under 600 år inte ansett att abort på oformade foster var mord. De medicinska upptäckterna hade gjort de aristoteliska irrlärorna i Katolska kyrkan passé.

Håkan sa...

Ursäkta mig, Lars, men om din avsikt är att kommentera mitt inlägg så ber jag dig vänligen att bemöta eller kommentera det som faktiskt står i texten.
Inget av det du skriver har någon koppling till mitt inlägg.

Anonym sa...

1) "Det är ju inget kontroversiellt som framkommer." Har det ingen koppling till inlägget? Eller tål du inte beröm från en förtappad heretiker?
2) Kyrkohistoriker anser att proklamreandet av Maria-dogmen 1854(alltså inte dogmen i sig) har samband med de medicinska upptäckterna. Det gick inte längre att ta sin tillflykt till kyrkans gamla lära att oformade foster besjälas en viss tid efter konceptionen. Har Maria-dogmen ingen koppling till inlägget?

Anonym sa...

Jag ser inga hårda angrepp på Svenska Kyrkan.

Anonym sa...

Inte i detta inlägget, men om du läser tidigare. Om jag säger att kaktolsk och luthersk lära är överens om något, får jag veta att jag tillhör en betydelselös minoritet inom Svk. Vid mitten av 1900-talet användes i Svk uttrycket "jungfru skär" om Maria. Det betyder "ren". Det var ingen minoritet som sa så. Ett exempel på vårt inhemska arv från medeltiden.

Anonym sa...

"skär" är faktiskt en korrekt översättninga av immaculata till svenska. Eftersom ordet "jungfru" faktiskt betyder oskuld (inte unga kvinna i allmänhet), kan vi fråga varför man sa "jungfru skär" om inte skär hade annan betydelse än jungfru. Färgen "skär" har inget med detta att göra. Jag minns att jag frågade de vuxna varför man sa så. Läran om Marias obefläckade avlelse är inget som vi fått från den nutida katolska kyrkan, eftersom denna lära har bevarats i vår egen kyrka.

Att ordet skär i denna betydelse tillhör den folkliga ordskatten avspeglas också i ramsor typ Jungfru, jungfru skär, här är karusellen som ska gå till kvällen...

Anonym sa...

Vackert inlägg.

Anonym sa...

Underbart inlägg.. underbar blogg..

Tack!

Lite kommentar L F..

NT tiger i abortfrågan.. det är sant..

Men närmast samtidiga kyrkliga dokumenter fördömer abort helt utan några som helst undantag:

Didakén fördömer abort tillsammans med barnamord under hänvisning till att barnet är skapat til Guds avbild.

Barnabasbrevet (/"Pseudo-Barnabas") upprepar detta kort tid efter.

Apologeten Athenagoras från 100-talets andra hälft bekräftar de kristnas respekt för det ofödda livet.

Sedan finner vi liknande utsagor hos Klemens av Alexandria (kring 200 e.Kr) och samtidigt Hippolytos, Irenäus´ lärjunge.

Tertullianus talar vid denna tid om den ofödda som "en människa i människan", liksom frukten på sätt och vis redan finns i fröet. Han ansåg dessutom att "själens frö" såddes samtidigt som "kroppens frö".

Minucius Felix - även vid denna tid - säger att romerska avgudadyrkare härmar sina avgudars exempel, när de utför abort (här tänkas på Saturnus / Kronos som enligt mytologin åt sina barn).
I den tidiga fornkyrkan förutsågs ingen botgöringsmöjlighet för abort som hade utförts efter mottagandet av dopet.

Påven Callistos (ca. 220) började dock tillåta bot, under stark kritik från bl.a. Hippolytos.

Hur som helst..

Normbildande blev koncilierna i Elvira år 306 och Ancyra år 314


Hämtat ur denna intressanta artikel:

http://www.katolik.nu/varfralsare/html/diakon5.htm

Anonym sa...

L F jag förtydligar:

Det är alltså närmast vansinne att påsta att:

"Kyrkan hade under 600 år inte ansett att abort på oformade foster var mord."

Bara så du vet..

Anonym sa...

Inser att jag kladdar ner bloggen..

Glöm allt ja sagt.. det vara bara trams ändå.. ta bort ifall ni kan..:)

Anonym sa...

tubbo,
Är du också katolik? Men vilken rätt skriver du att "det är närmast vansinne" att påstå... Betyder det att DU är vansinnig om det visar sig finnas någon relevans i påståendet? Man kan faktiskt påstå att en människa har fel (om man tycker det) utan att uttala sig om den personens mentala status. Jag tänker emellertid inte fortsätta debatten med dig om detta här, eftersom ämnet här handlar om Marias avlelse. Jag tyckte det hörde till ämnet att PROKLAMERANDET av dogmen hade samband med de medicinska upptäckterna, vilka gjorde att kyrkans lära i fråga om oformade foster kunde ifrågasättas. Men att så att säga göra en utvikning från utvikningen och diskutera den närmast juridiska definitionen av mord, som du gör nu, tillhör defintivt inte ämnet Maria-dogmer.
Ursprungligen gäller detta ett inlägg på min egen blogg (inlägget Vatten ur klippan, eller..?), även där en utvikning, som en annan katolik hade invänt mot. Jag har modererat den kommentaren enbart av anledning de typiska och nedlåtande personomdömen som katoliker ägnar sig åt. Inte mot invändningen i sak. Du får gärna diskutera frågan på min blogg. Men samma modereringsregler gäller. Skriver du att någon med andra åsikter än du själv är "vansinnig" fastnar det i filtret. Avslutar med att jag inte har någon invändning i sak mot Håkans beskrivning av Marias avlelse, vilket ju också framgår att mina kommentarer om "jungfru skär".

Anonym sa...

Lars Flemström,

Vänligen slappna av :)

Jag bara yrar..

Jag hoppas en dag få kalla mig katolik.. eller katolskt kristen.. eller bara kristen..

Jag är ännu inte döpt.. men hoppas få bli upptagen i kyrkans gemenskap..

Take care..

Anonym sa...

tubbo, jag ifrågasätter inte dina personliga motiv eller faktiska omständigheter, som gör att du bestämt dig för att bli katolik. Jag har nu bestämt mig definitivt för att inte konvertera, efter alla bevis för att det finns ingen gemenskap i det katolska stiftet i Sverige, utan bara små kotterier som bekämpar varandra, och t.o.m utomstånde som visat intresse för den katolska läran. Det var planerat till 16 december 2005, men blev uppskjutet först av praktiska skäl och sedan p.g.a begravningsfrågan, men då vi funnit en lösning, skulle konversionen ske under våren 2008, då ett gäng katolska lekmän som utger sig för att representera kyrkan, startar denna kättarjakt. Här står uppgift mot uppgift. Enligt prästerna är mitt lutherska arv inget hinder, då man inte längre behöver ta avstånd från "den lutherska heresin". Men enligt denna blogg menar man "egentligen" samma sak. Så nu har jag fått nog.

Symeon sa...

@LF:
I den mån en lära säger emot den katolska måste man självfallet ta avstånd från den om man vill skriva under på hela den katolska Tron (vilket är innebörden av att bli katolik). Detta oavsett om den helt eller delvis felaktiga läran kommer från ett kristet eller ickekristet sammanhang. De fel som finns i luthersk lära måste man alltså åtminstone implicit ta avstånd från. Det säger väl sig självt? Jag förstår inte vad du retar upp dig på.

Anonym sa...

Din attityd.

(Dessutom: Om jag retar mig på något, eller inte, det ingenting som du har med att göra. Om du vill leka själasörjare får du välja ett annat offer.)

Förstår inte varför du lägger dig i en diskussion mellan mig och en annan person, om du inte förstår.

Och sedan det där med att ta avstånd från något som säger emot den katolska läran, kan du ju börja med dig själv!

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Catholic Encyclopedia 1914 säger under "Abortion" att den store Aristoteles (384-322 fKr) menade att fostret först hade endast ett vegetativt liv, som dock snart ersattes av en "animal" själ. Senare – efter 40 dagar för en gosse, 80 dagar för en flicka – fick barnet en "rationell" själ. Filosofens auktoritet, och avsaknaden av verklig kunskap, gjorde att denna teori förblev allmänt accepterad "up to recent times". St Gregorius av Nyssa (f. ca 335) hade dock hävdat att människans liv har samma ursprung, samma "livsprincip", från konceptionen till döden.

Såtillvida har Flemström rätt. Frågan är bara om det här har betydelse för frågan om Maria och arvsynden. Vad kyrkan säger är att Maria alltid varit fri från arvsynd. Men ett foster med enbart vegetativ eller animal själ kan inte gärna ha någon arvsynd, inte mer än 'vanliga' växter och djur.

I Neuner - Dupuis (The Christian Faith, 2001) ser jag att franciskanerna trodde på Conceptio Immaculata, och att påve Sixtus IV år 1477 godkände den festdag man börjat fira. "Alla Krist-trogna bör tacka och lova Gud Allsmäktig för den obefläckade jungfruns underbara konception, och fira den mässa som instiftats för detta ändamål."

(I morgon 15/8 firas Marie himmelsfärd. "The Immaculate Conception" firas 8/12 – "Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet." Är jag ensam om att tycka att 'Den obefläckade avlelsen' är ett svagt namn. När använder man väl verbet 'avla' om människor i modern svenska?)

Jacob sa...

Steve:

I samma artikel du hänvisar till i "Catholic encyclopedia" står det följande: "though the opinion of Aristotle, or similar speculations, regarding the time when the rational soul is infused into the embryo, were practically accepted for many centuries still it was always held by the Church that he who destroyed what was to be a man was guilty of destroying a human life."
Så även fast det var allmänt accepterat(vilket förresten inte alls är samma sak som att Kyrkan som sådan lärde ut det som en del av tron) så ansåg man ändå att abort var mord.

Lars F:

Proklameringen av dogmen om Marias obefläckade avlelse hade nog knappast med medicinska upptäckter att göra, vad dogmen säger är att Maria från det att hon började existera var fri från all synd.
Så att medicinska upptäckter preciserar när en människa börjar existera har ingen betydelse för dogmen.
Det var andra teologiska problem som fördröjde dogmen.
Du har däremot rätt i att läran inte kommer från den nutida Kyrkan, dogmer är inte nya läror utan ett förtydligande av läran som Kyrkan förvaltar.

Anonym sa...

1. Sorry; mitt förra inlägg kom två gånger. Tryckte fel.

2. Jag avsåg inte att skriva om abort, utan ville reflektera över faktum att läran om Conceptio Immaculata kommer fram så sent – först på medeltiden, kanske 1200-talet. Arvsynden, 'Adams synd', var definierad redan på 400-talet.

3. The Catholic Encyclopedia: 'De tidiga kristna är de första man vet som har förklarat abort vara mord på en människa ... Kyrkofäderna var enhälliga om denna lära.' – Sentida "medicinska upptäckter" ligger alltså inte bakom denna människosyn.

4. En undran: Borde inte katoliker reflektera mer över behandlingen av dödfödda foster?

Anonym sa...

Det är en väsentlig skillnad om man säger att dogmen inte var en ny lära, utan ett förtydligande av tidigare lära. Och läran handlar om den obefläckade avlelsen, inte om hur abort under olika skeden av graviditeten ska bedömas straffrättsligt.

Men detta var i sin tur, under äldre tid, till stor del en fråga om tillämpning av kyrkans lära, och de olika strafflagarna särskilt under medeltiden avslöjar en stor osäkerhet inom juridiken, som med stor sannolikhet härrör från en lika stor osäkerhet inom teologin.

Bibelns berättelse om Marias besök hos Elisabet när Jesus bara var en zygot (inte ens foster) visar att Jesus redan då var besjälad - något som stred mot dåtida vetenskap och därför uppfattades som ett tecken på något ytterst ovanligt.

Detta behövde inte dogmatiseras före de medicinska upptäckterna i början av 1800-talet, då de tidigare uppfattningarna om besjälning visade sig felaktiga. Detta krävde ett tydliggörande av kyrkan att det ändå var något särskilt med Jesusbarnet.

Detta ställde också kyrkan inför etiskt svåra avgöranden i abortfrågan, då det tidigare varit en vida spridd, även om inte allenarådande, uppfattning att abort på oformade foster inte var mord.

Detta dilemma återspeglas i olika översättningar av 2 Mos 21:22-25, som tydligen den svenska lagstiftaren bakom Äldre Västgötalagen hade stött sig på.

Detta kan vem som helst läsa på nätet, men det behövs kanske en del kunskaper i rättshistoria för att komma på vad man ska söka efter. Och kunskap i rättshistoria behövs kanske också för att ta ställning till Gustav Vasas äganderättsliga åtgärder mot kyrkan.

Anonym sa...

Jag har läst rättshistoria på universitetet. Men det är inte så mycket att ta ställning till annat än att Gustav Eriksson Vasa i egenskap av sitt kungliga majestät faktiskt gjorde det. Men någon äganderätt till kyrkklockorna som han konfiskerade hade han inte och det kan man ju tycka att var moraliskt och juridiskt felaktigt, men det är rätt ointressant idag.

Anonym sa...

Jonas, eftersom ämnet är off topic, svarar jag på min egen blogg.

Jacob sa...

"Detta ställde också kyrkan inför etiskt svåra avgöranden i abortfrågan, då det tidigare varit en vida spridd, även om inte allenarådande, uppfattning att abort på oformade foster inte var mord."

Att påstå att "Kyrkan" inte ansåg abort på oformade foster vara mord är missvisande, vad jag vet finns inget officiellt kyrkligt dokument som hävdar detta, utan det var en åsikt som hölls av filosofer och teologer, bl a helige Thomas av Aquino. Vad som dock var mer normativt på medeltiden var kyrkofäderna som ansåg abort vara mord. Det vore fel att påstå att de medeltida teologerna lade större vikt vid Aristoteles än kyrkofäderna.

Så de teorier man hade om när fostret fick sin rationella själ ändrade inte synen på abort. Men om Lars Flemström fortsätter att hävda motsatsen så får han bevisa sin sak, vad Katolska Kyrkan själv säger är att synen på abort alltid har varit densamma.

Anonym sa...

När Jacob Astudillo har talat, har Katolska kyrkan talat. Det argumentet köper jag inte. Om någon ska bevisa något, får väl bevisbördan delas lika. Om inte Astudillo har hela bevisbördan. Jag hade inte modererat Astudillos kommentar på min blogg, om Astudillo hade hållit en hövlig samtalston. I så fall hade vi kanske kunnat komma fram till vilken praxis kyrkan hade under medeltiden. Att kyrkan då saknade respekt för människoliv visar inkvisitionen.

Anonym sa...

Det skulle handla om Marias frihet från arvsynd, men har styrts om till problemet abort i äldre tider. Ack...

Troskongregationen kom 1974 med en "deklaration om framkallad abort". Kan läsas t.ex. hos New Advent. Där läser man bl.a. detta:

6. Kyrkans tradition har alltid hävdat att det mänskliga livet måste skyddas och stödjas från sin början... Didache... Athenagoras... Tertullianus...
7. Under historiens gång har kyrkofäderna, herdarna och lärarna förkunnat samma lära -- olika åsikter om när den andliga själen kom till, innebar inga tvivel om att abort var otillåtet, olagligt.... Konciliet i Mainz 847... Gratianus dekret och påve Stefan V... Thomas av Aquino... Sixtus V... Innocentius XI...

En undran: Var abort verkligen en realistisk möjlighet, under seklerna efter romarrikets fall? Även under fostrets första månader?

Anonym sa...

Även om det så har varit kyrkans tradition att skydda det mänskliga livet från början, säger det inget om när det mänskliga livet börjar. Nu är jag inte bara less på det här, utan det är också så vemodigt att ta farväl av katolska kyrkan, som i Sverige verkar ha ockuperats av blodhundar, som nervöst väntar på tillfälle att slitas kyrkans alla inbillade fiender i stycken...

Jacob sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jacob sa...

"Att kyrkan då saknade respekt för människoliv visar inkvisitionen."

"Häxornas försvarare" som skrevs av ateisten Jan Guillou visar att inkvisitionen var en tolerant institution för sin tid, betydligt mer än när Svenska kyrkan bedrev häxjakt mot kvinnor. Om t om en ateist kan se att den allmänrådande synen på inkvisitionen är grovt vinklad så är det trist att en kristen som säger sig värna om ekumeniken inte gör det.

Om Lars Flemström inte vill bli katolik så är det hans val, och inget han kan skylla på andra.
Att inte konvertera för att han känner sig "kränkt" i diskussioner med andra katoliker är bara ett svepskäl, hade Flemström varit övertygad på riktigt att den Katolska Kyrkan är sann så hade inte det spelat någon roll.
Ingen är överens med alla i någon kyrka, säkert inte ens i den kyrka som Flemström tycks ha så svårt att skiljas från.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jacob sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tuve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Symeon sa...

Återgå till ämnet.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Eftersom blogg-texten handlar om att Maria var fri från arvsynd, borde man kanske också ta upp frågan vad arvsynd egentligen är. Det var här som Luther på allvar skiljde sig från den katolska kyrkan. Äkt-lutheranerna säger (Stiftelsen Biblicum 1996):

Den trälbundna viljan -- Eftersom människan är andligt död och livlös av naturen, så saknar hon helt och hållet fri vilja i andliga ting. ... Läran om det totala syndafördärvet går rakt emot deras villfarelse som hävdar, att vi skulle ha en slags naturlig förmåga att följa Kristus. ... Men bibeln är mycket klar i fråga om mänsklig oförmåga. I Genesis 6:5 säger den Helige Ande genom Moses angående människan: »Deras hjärtans alla uppsåt och tankar var beständigt allenast onda.»

Mot detta står ju t.ex. Tertullianus ord - Anima naturaliter Christiana, "Själen är av naturen kristen". Aposteln Paulus säger i princip samma sak i Romarbrevet 1:18 ff.

Det här har förstås debatterats till leda, genom seklerna. Men idag har ändå katoliker och lutheraner på högsta nivå kunnat enas i en "Joint Declaration On The Doctrine Of Justification by the Lutheran World Federation and the Catholic Church" -
kan läsas här.

Vad jag försöker säga är, att om man i detta en gång lutherska land tar upp frågan om Marias frihet från arvsynd, då bör man kanske också reflektera lite över vad som menas med "arvsynd". (Katoliken slår givetvis upp "Katolska kyrkans katekes" punkt 396 ff.)

Håkan sa...

Steve,
i inläggets 5:e stycke görs ett försök till kort sammanfattning av Katekesens definition av ursynden/arvsynden och dessutom finns där en hänvisning och en länk till katekesavsnitt 397-412 där dessa ting behandlas (dvs just det du efterfrågar).
Men kanske menar du att vi först borde ha skrivit ett inlägg som koncentrerade sig på e n b a r t ursynden och dess konsekvenser? Om det är ett önskvärt diskussionsämne, skulle vi ju i så fall kunna råda bot på denna brist i efterskott.
Vänliga hälsningar

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jorge sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Håkan: Vad jag egentligen försökte säga var att kommentar-debatten spårat ut totalt. "Kyrkokommuner"!? I en blogg om Marias renhet?!

-- Frågan om arvsynden, peccatum originale, är väl annars rätt fundamental. Den 'äkta' lutherdomen säger att den naturliga människan är totalt fördärvad, och saknar all vilja att närma sig Gud. »Deras hjärtans alla uppsåt och tankar var beständigt allenast onda.» Vilka erfarenheter ligger bakom en sådan världsbild? (Paulus säger som sagt något annat, i Rom. 1:18ff.)

Den här lutherska tron borde väl egentligen leda till massivt människoförakt, men verkligheten blev annorlunda: De stackars hedningarna i Afrika var kanske totalt fördärvade, men här hos oss -- i Sachsen, eller i Sverige -- var vi alla döpta och alltså ändå rätt bra.

För mig har lutherska texter alltid känts bristfälliga. Katolskt inspirerade C.S. Lewis blev min store lärare. Men i Sverige... Till och med Bo Giertz' "Stengrunden" går mig förbi. Är det kanske den lutherska 'konformismen' som gör det; 'goda lutheraner' är så lika varandra, åsiktsmässigt, socialt och på andra sätt. Inom den katolska kyrkan däremot...

Anonym sa...

Steve, vad menar du med att Stengrunden, detta mästerverk, går dig förbi? Har du inte läst den, eller tycker du inte om den?!

Anonym sa...

Jonas: Jag läste "Stengrunden" (utg. 1941) för länge sedan. Men den talade inte till mig. Grundtanken är väl att gärningar inte räcker inför Gud; det är tron som frälser. Och visst; det säger katolska kyrkan också - se katekesen p. 161 och 162 och där omkring. Men sedan stannar man där, inom lutherdomen. Vill någon få råd och hjälp om hur man ska be, får han nog söka sig till katoliker eller ortodoxa ("Eastern Orthodox").

Jo, det finns några undantag. F. Gunnar Rosendahl skrev ofta om bönen, och gav t.ex. ut en liten bok där man för veckans dagar kunde fylla i förbönsämnen, utöver de fasta punkter han föreslog. Men han var ju nästan katolik, tyckte många. Och Per-Olof Sjögren gav bl.a. ut boken "Böneskola" 1960. Men där ungefär stannar det; fler böcker om hur man ska be är det svårt att hitta, med lutherska författare alltså.

(I varje fall i första upplagan av Böneskola kunde man f.ö. läsa att "fri bön", d.v.s. med egna ord, var något man skulle vara mycket försiktig med. Bäst var att hålla sig till färdigformulerade böner. Det kan nog gälla för t.ex. familjens gemensamma bön -- men i det väldigt mycket vanligare fallet att någon ber själv, ensam, i enrum, är detta -- i de allra flesta fall -- ett dåligt råd.)

Jag vill också hävda att man kan läsa hur mycket rättrogen teologi som helst; om man inte också lär sig att be, tappar man förr eller senare bort den tro man en gång hade. Och nog är bön en "gärning"; ofta nog får man anstränga sig hårt för att komma igång, och verkligen börja be till sin Skapare och Gud.

Anonym sa...

Steve, Stengrunden är en själavårdsbok och handlar inte primärt om bön. Angående rättfärdiggörelse genom tro är det allmänt känt samsyn råder mellan katolska och lutherska teologer här. Jag håller absolut inte med om att luthersk tro inte tar upp frågan om hur man ska be och att det inte finns god litteratur om detta.

En person av väldigt stor betydelse och nu under senare tid är biskop emeritus Martin Lönnebo som tog fram frälsarkransen

http://www.fralsarkransen.se/page.asp?page=2&id=27

vilken även en god katolik kan rekommenderas att använda som komplement till rosenkransen.

Ursäkta utvikningen.

Anonym sa...

wow!
andres lempira!?
hoppas allt står väl till.

mvh / michaela agnarsson

Anonym sa...

Jo, både Giertz och Sjögren var goda kristna; jag borde kanske inte alls ha tagit upp mina rätt privata invändningar här.

-- "Que soy era Immaculada Councepciou" sade Maria till Bernadette i Lourdes den 25 mars 1858. "Jag är den obefläckade avlelsen." Och Bernadette skyndade till kyrkoherden dels för att berätta vad Maria sagt, dels för att få veta vad 'Immaculada Councepciou' betydde; det hade hon aldrig hört förr. (Påve JP2:s predikan i Lourdes, den 15 augusti 2004, finns översatt till engelska här.)

Nu har en ny bok kommit om "The Wonders of Lourdes" - 150 miraculous stories of the power of prayer, till 150-årsminnet av uppenbarelserna. Jag köpte den hos Amazon.co.uk, GBP 18.67 inkl porto. En kloss på 640 sidor, men den består av korta avsnitt på några få sidor. Påfallande för mig är det moderna, lättflytande språket, utan gammaldags fromhets-markeringar. De direkta under-berättelserna är i minoritet, men man hittar dem där. Fram till i alla fall det 66:e mirakulösa helandet -- Jean-Pierre Bély, 1987.

Väl värt att läsa, vill jag påstå.

F. Gustav Ahlman sa...

"Que soy era Immaculada Councepciou" sade Maria till Bernadette i Lourdes den 25 mars 1858. "Jag är den obefläckade avlelsen."

Jag måste faktiskt säga, att med tanke på att själva titeln "den obefläckade avlelsen" är så betydelsefull för lärosatsen som den förmedlar, så är det tråkigt att högtiden bytt namn på svenska. Visst, nästan alla ickekatoliker misstolkar dess innebörd och nästan ingen över huvud taget uttalar "avlelse" korrekt, men "Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet" är så långt att ingen orkar säga det i alla fall.

Ted sa...

Gustav,
St Maximilan kolbe lade stor vikt vid Marias svar till Bernadette, "Jag är den Obefläckade Avlelsen." Han menade att Maria är den skapade obefläckade avlelsen, och den oskapade obefläckade avlelsen är de Helige Ande. Jesus är Sonen inkarnerad, Maria är inte den Helig Ande inkarnerad, utan den Helige Andes brud som är oupplösligt förenad med den Helige Ande - där Maria är där är Anden. Därför är vigningen till Maria, "Totus tuus", så verksam och så rekommenderad av påvarna.

Anonym sa...

150-årsminnet av Maria-uppenbarelserna för Bernadette ska firas med påve Benedikt XVI i Lourdes. Fredag 12/9 kl 11 kommer påven till Paris. Lördag kl 1820 når han Lourdes. Högmässa söndag kl 10. Måndag 0930 mässa för de sjuka. Kl 1210 lämnar han Lourdes, och kl 1515 är han åter i Rom.

Detaljerat program från Vatikanen - Länk1 här.

Med tillräckligt snabbt bredband kanske man kan se video därifrån, även i Sverige. Lourdes2008.com, länk 2 här.

Anonym sa...

Litet sent påpekat, men påvens mässor i Paris och Lourdes kan också ses via RAI1.

Tore - Esbo, Finland

Anonym sa...

Hej!

Önskar kommentar till detta nedan

Citat ur Katolska Kyrkans Katekes

"Jungfru Maria … är i själva verket moder till (Kristi) lemmar … ty hon har i kärlek bidragit till att de troende föds in i kyrkan, de som är detta huvuds lemmar. Maria, Kristi moder, kyrkans moder." 963

Kommentar: Det som här tillskrivs Maria tillskrivs i NT Gud.

"Denna moderns (Jungfru Marias) förbindelse med Sonen i frälsningsverket visar sig från tiden för Kristi jungfruliga konception ända till hans död … Sin förening med Sonen höll hon troget fast vid ända till korset. Där stod hon enligt Guds rådslut och plågades svårt med sin son. Där förenade hon sig i moderskärlek med hans offer och samtyckte i kärlek till frambärandet av den offergåva hon fött." 964

Kommentar: Maria görs delaktig i Kristi frälsningsverk på ett sätt som är främmande för NT.

"Den obefläckade Jungfrun hade bevarats fri från varje arvsyndens fläck, och till slut, när hon hade fullbordat sitt jordeliv, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten. Hon upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon skulle göras än mer lik sin Son, herrarnas Herre, segraren över synd och död. Den heliga Jungfruns upptagelse är ett enastående deltagande i hennes Sons uppståndelse och ett föregripande av de andra kristnas uppståndelse. Då du födde ditt barn bevarade du din jungfrulighet, då du somnade in lämnade du inte världen, Guds Moder: du återvände till livets källa, du som i ditt sköte tog emot den levande Guden och som med dina böner skall befria våra själar från döden." 966

Kommentar: Liksom Jesus görs Maria fri från synd, och liksom Jesus upptogs till himlen så även Maria, och liksom Jesus så befriar hon oss från döden. Jesus är kung och Maria görs till drottning. Men i Bibeln finns inte ens en antydan till någon av dessa dogmer.

"Genom sin fullkomliga hängivenhet åt Faderns vilja, sin Sons frälsningsverk och varje rörelse från Anden är Maria för kyrkan trons och kärlekens förebild. Därigenom är hon den allra främsta och helt unika medlemmen i kyrkan, hon är rent av det fullständiga förverkligandet av kyrkan, typus för kyrkan." 967

Kommentar: Liksom Jesus sägs Maria vara fullkomligt hängiven Guds vilja. I NT talas om församlingen som Kristi kropp (Ef 4:12), här blir det också något av "Marias kropp".

"Men hennes roll i förhållandet till kyrkan och hela mänskligheten går ännu längre. Hon har på ett unikt sätt samverkat med Frälsarens verk i lydnad, tro, hopp och brinnande kärlek för att själarnas övernaturliga liv skulle återställas. Därför är hon en moder för oss när det gäller nåden och frälsningen." 968

Kommentar: Maria görs till medfrälserska i sin "samverkan" med Jesus vad gäller nåden och frälsningen.

"Detta Marias moderskap i nådesordningen började med det samtycke hon gav i tro vid bebådelsen och som hon tveklöst höll fast vid under korset. När hon upptogs till himlen lämnade hon inte sitt frälsande uppdrag. Det skall fortsätta utan avbrott till dess alla utvalda fullkomnats för evig. Genom sin mångfaldiga förbön utverkar hon för oss den eviga frälsningens gåvor … Därför åkallas den saliga Jungfrun som förespråkerska, beskyddarinna, hjälparinna och förmedlarinna." 969

Kommentar: Liksom Jesus så sägs även Maria fortsätta sitt frälsningsverk i himlen. Allt vad Jesus gör i himlen idag, gör också Maria. Den "åkallan" som här riktas till Maria riktas i Bibeln till Gud.

"Under den saliga Jungfruns beskydd tar de troende sin tillflykt i bön under alla faror och bekymmer. Denna kult … är visserligen ensam i sitt slag men är väsensskild från den tillbedjan som ensam tillkommer det inkarnerade Ordet jämte Fadern och den helige Ande." 971

Kommentar: I Bibeln är det till Fadern och Sonen som de kristna vänder sig till i nöd och fara. Här nu även Maria. Man försöker här säga att det inte är fråga om "tillbedjan". Men att i bön t.ex. tacka Maria för hjälp, tröst, beskydd, osv, är i reell mening att utöva en form av tillbedjan. Och i vanlig katolsk fromhet torde tillbedjan vara ett vanligt inslag.

"Sedan vi talat om kyrkan – hennes ursprung, hennes sändning med hennes slutmål – så skulle vi inte kunna avsluta detta avsnitt bättre än med att vända vår blick till Maria för att i henne betrakta vad kyrkan är i sitt mysterium, i sin "pilgrimsfärd på jorden" och vad hon kommer att bli i landet som ligger vid slutet av hennes vandring. Där väntar hon som kyrkan vördar som sin Herres och sin egen moder på henne i den heliga och odelbara Treenighetens härlighet, i de heligas gemenskap. Jesu moder har redan förhärligats i himlen till kropp och själ. Hon är kyrkans förebild och begynnelse som skall fullbordas i den kommande tidsåldern. Men hennes ljus lyser också här på jorden som ett tecken på ett säkert hopp och en tröst för Guds folk på dess vandring till dess Herrens dag kommer." 972

Kommentar: Allt vad som i NT tillskrivs Jesus Kristus tillskrivs här även Maria.

"Då Maria uttalar sitt fiat (må det ske) vid bebådelsen och ger sitt samtycke till inkarnationen samverkar hon redan i det verk som hennes Son skall genomföra." 973

Kommentar: Maria görs delaktig i Kristi frälsningsverk.

"Den heliga jungfrun Maria blev med kropp och själ upptagen till himlens härlighet sedan hon fullbordat sitt jordiska levnadslopp. Där deltar hon redan nu i sin Sons uppståndelsehärlighet. Så föregriper hon uppståndelsen som skall komma alla lemmarna i hans kropp till del." 974

Kommentar: Kristus är uppstånden och förhärligad, här är även Maria upptagen och förhärligad. I NT är Kristi uppståndelse vårt hopp om uppståndelse (1 Kor 15), här är även Marias upptagelse vårt hopp.

"Vi tror att Guds heliga moder, den nya Eva, kyrkans moder, i himlen fortsätter sin modersroll när det gäller Kristi lemmar." 975

Kommentar: I NT är det Kristus (Hebr 7:25, 9:24) som i himlen verkar för vårt bästa. Här även Maria.

"Under hela det Gamla förbundets tid förbereddes Marias sändning genom många heliga kvinnors sändning … I henne, den upphöjda dottern Sion, fullbordas tiden efter en lång väntan på att löftet skulle fullbordas. En ny frälsningsordning tar sin början." 489

Kommentar: Profetior i GT om en kommande Messias och dess fullbordan i NT får här sin motsvarighet i Maria.

"Med tiden blev kyrkan medveten om att Maria, överhöljd med nåd av Gud (Luk 1:28) hade blivit återlöst redan från sin tillblivelse. Det är detta som dogmen om den obefläckade avlelsen (Marias utkorelse och fullkomliga renhet), proklamerad av påven Pius IX år 1854, bekänner: Den saliga jungfrun Maria blev från det första ögonblicket av sin tillblivelse genom en enastående nåd och ett särskilt privilegium av Gud, den allsmäktige, med hänsyn till Jesu Kristi – hela människosläktets Frälsares – förtjänster, bevarad fri från varje fläck från arvsynden." 491

"Ända från första ögonblicket av sin tillblivelse är hon helt och hållet fri från arvsyndens fläck och har förblivit ren från varje personlig synd under hela sitt liv." 508

Kommentar: Enligt Bibeln är det endast Jesus Kristus som är utan synd. Här även Maria.

"Fäderna från den orientaliska traditionen kallar Guds moder den Allheliga, Panagia, de prisar henne som den som är fri från varje syndens fläck, liksom danad av den helige Ande och formad till en ny skapelse. Genom Guds nåd förblev Maria ren från varje personlig synd under hela sitt liv." 493

Kommentar: I Bibeln finns bara en som är "Allhelig", dvs Gud. Här blir även Maria näst intill "Gudaförklarad".

"Jungfru Maria samverkade i fri tro och lydnad till människornas frälsning." 511

"Och när Maria av hela sitt hjärta gjorde Guds frälsningsvilja till sin egen utan att någon synd höll henne tillbaka gav hon sig själv helt och hållet åt sin Sons person och gärning för att, underställd honom och med honom, genom Guds nåd tjäna frälsningens mysterium: Irenaeus säger: "Genom sin lydnad blev hon för sig själv och för hela människosläktet orsak till frälsningen." Med honom säger ett stort antal gamla fäder: "Den knut som orsakades av Evas olydnad löstes upp genom Marias lydnad." … (De gamla fäderna) förklarade ofta: "Genom Eva kom döden, genom Maria kom livet." 494

Kommentar: Maria görs här till världens Frälserska tillsammans med Jesus Kristus.

"Maria, Guds fullkomligt heliga moder, hon som alltid är jungfru, är Sonens och Andens mästerverk vid tidens fullbordan. För första gången i sin frälsningsplan och därför att Anden har förberett henne finner Fadern den boning där hans Son och Anden kan bo bland människor. Det är i denna mening som kyrkans tradition ofta har läst de vackraste texterna om Visheten (Ords 8:1-9:6, Syr 24.) och låtit dem syfta på Maria: Maria besjungs och framställs i liturgin som Vishetens tron. I henne börjar Guds underbara ting att träda fram, som Andens fullbordar i Kristus och hans kyrka." 721

Kommentar: I Bibeln är det bara Gud som presenteras som Visheten. Här även Maria.

"Medan kyrkan i den allraheligaste Jungfrun redan har uppnått fullkomningen och där är utan fläck eller skrynkla, kämpar de kristna ännu för att övervinna synden och växa till i helighet. Därför riktar de sina ögon mot Maria. I henne är kyrkan redan helt och hållet helig." 829

Kommentar: I NT är det endast i Jesus Kristus som församlingen är "fullkomlig", Ef 5:27. Här även i Maria. Och i NT är det endast på Jesus de kristna riktar blicken, Hebr 12:2. Här även på Maria.

"Efter Jesu himmelsfärd bistod hon med sina böner kyrkan, som höll på att födas." 965

Kommentar: I NT tilldelas den rollen endast Jesus Kristus, Hebr 7:25, 9:24.

"En kristen människa … lär känna förebilden och källan till helighet i den fullkomligt rena jungfrun Maria." 2030

Kommentar: I Bibeln är denna förebild och källa endast tillskriven Gud.

"Det är utifrån Marias enastående samverkan med den helige Ande som kyrkorna har utformat sin bön till Guds heliga moder, genom att inrikta den på Kristus såsom han uppenbarar sig i sina mysterier. I de oräkneliga hymner och antifoner som uttrycker denna bön, avlöser vanligtvis två rörelser varandra … den andra (rörelsen) anförtror åt Jesu moder Guds barns böner och lovsånger, eftersom hon nu känner mänskligheten, som i henne har blivit brud till Guds Son." 2675

"Maria, i vilken Herren själv skall ta sin boning, är personifieringen av Sions dotter och förbundsarken, ja, den plats där Herrens härlighet bor: hon är Guds tält bland människorna (Upp 21:3)." 2676

Kommentar: I NT är det Kristus som är "förbundsarken", Rom 3:25, och "Guds tält" ibland oss, Joh 1:14. Här även Maria.

"Vi kan anförtro Maria alla våra behov och önskemål. Hon ber för oss på samma sätt som hon bad för sig själv, Luk 1:38 … När vi bönfaller Maria om att be för oss, erkänner vi att vi är arma syndare, och vi vänder oss till henne, hon som är Barmhärtighetens Moder, den helt igenom heliga. Vi anbefaller oss åt henne "nu", i vårt livs idag. Och vår förtröstan växer, så att vi redan nu kan överlämna vår dödsstund åt henne. Må hon vara närvarande då, liksom hon var det vid sin Sons död på korset, och må hon i den stund då vi går över gränsen, ta emot oss som vår moder, för att föra oss till sin Son Jesus i paradiset." 2677

Kommentar: I NT är det till Fadern och Sonen de kristna vänder sig i liv och död. Här Maria. Och "anförtro", "bönfalla", "anbefalla", "förtröstan", m.m., är begrepp som i Bibeln används endast riktat mot Gud.

"Maria är den som ber på ett fullkomligt sätt, och (hon är) kyrkans urbild. När vi ber till henne ansluter vi oss med henne till Faderns plan, han som sänder sin Son för att rädda alla människor. Liksom den älskade lärjungen tar vi Jesu moder, som blivit allt levandes moder, till oss i vårt hem. Vi kan be i förening med henne och till henne. Kyrkans bön blir liksom buren av hennes bön. Den är förenad med henne i hoppet." 2679

Kommentar: I NT är det "i Kristus" de kristna ber och vi ber endast till Gud. Här sker bön "i Maria", och till henne.

"På grund av jungfru Marias enastående samverkan med vad den helige Ande gör ber kyrkan gärna i förening med henne för att tillsammans med henne prisa de stora ting som Gud har gjort med henne och för att anförtro Maria böner och lovsånger." 2682

Kommentar: Ordet "anförtro" är endast ett teoretisk ord i försök att undvika tankar på någon slags "fyrenighet". I praktiken bedes till och sjungs lovsånger riktade direkt till Maria. Inom Katolska Kyrkan ber man t.ex. den s.k. "Rosenkransen". I den ingår att be även till Maria.

Ur Wilfrid Stinissens bok

Wilfrid Stinissen berättar i sin bok (s. 9) om hur han år 1979 fick en uppmaning av en stigmatiserad kvinna att predika om Maria i Sverige. Wilfrid försökte invända och sa att Maria är ett känsligt ämne i ett protestantiskt land, men kvinnan insisterade och sa: "Tala i alla fall om Maria, också för protestanterna."

Och så börjar Wilfrid: "När Gud har ordnat det så att vi inte endast har en himmelsk Fader utan också en himmelsk moder, kan vi inte åsidosätta denna moder utan att skada oss själva."

Wilfrid hävdar att det står om Maria överallt i Bibeln: "Det är inte svårt att se hur Eva visar hän mot Maria liksom Adam mot Kristus, och hur Maria profetiskt antyds i löftet om seger över ormen (1 Mos 3:15) … För dem som har öron till att höra med (Mark 4:23) är Maria allestädes närvarande i Guds ord." (s. 9-10)

Om Marias syndfrihet skriver Wilfrid: "Från och med sitt livs första ögonblick har Maria varit fri från arvsynd. Den smitta från människans arvsynd som drabbar hela mänskligheten har Maria skonats ifrån. Hon har från början varit fullkomligt skuldfri." (s. 11) "I Maria är målet för hela mänsklighetens utveckling ett fullbordat faktum. I henne är paradiset redan återställt på jorden, i henne är Guds dröm om mänskligheten redan en konkret verklighet." (s. 15) "Hur kan vi betrakta Maria som en av våra egna, när vi vet, att något så typiskt mänskligt som synd och skuld är henne helt främmande?" (s. 16)

Angående Marias obefläckade avlelse, som en påve slog fast bl.a. med hänvisning till Luk 1:28 ("du högt benådade"), skriver Wilfrid: Det var kyrkans uppgift att så småningom under den helige Andes ledning upptäcka det som Gud faktiskt har menat, när han via ängeln gav Maria detta exceptionella namn. (s. 18)

Wilfrid skriver också om "den vackra damen i Lourdes" (Maria) som den 25 mars 1858 uppenbarade sig för en fjortonårig flicka och sa: "Jag är den obefläckade avlelsen."

Wilfrid: "Maria bekräftade själv det namn som kyrkan fyra år tidigare hade givit henne." (s. 18) "Maria var utan synd och behövde ingen rening. Ingenting behövde återställas i henne, eftersom ingenting var förstört." (s. 89)

Wilfrid tolkar Joh 8:28-29: "Jesus följer med Maria där hon går, han är fullständigt beroende av henne, såsom han i eukaristin är fullständigt beroende av prästen." (s. 28)

När det gäller evangelieberättelsen om Marias besök hos Elisabet, skriver Wilfrid: "Maria börjar redan här det som kommer att bli ett av hennes viktigaste uppdrag: att vara nådens medlarinna." (s. 29)

Wilfrid frågar sig förundrat: "Varför är en stor del av kristenheten så rädd att prisa Maria, när hon själv, i den helige Ande, har förutsagt att hela världen skall upphöja henne? Eftersom hennes kall är identiskt med hennes Sons kall angår det hela världen och måste därför också erkännas av hela världen." (s. 30) "Maria är inte bara kallad att bli moder till Guds Son, enligt Guds plan skall hon så småningom, som kyrkans inbegrepp och sammanfattning, bli hans brud." (s. 36) "Det nya människoparet, som grundar det nya förbundet och återställer det som det första människoparet har förstört, är inte Josef och Maria utan Jesus och Maria." (s. 36)

Om Simeon i Luk 2 skriver Wilfrid: "Simeon ser också hur Jesu sändning hör ihop med Marias. De utgör en enhet. Man kan inte skilja Jesus från Maria eller Maria från Jesus. Ibland är det Jesus som leder till Maria. Så var det för Johannes .. Joh 19:27." (s. 46) "Fast Maria deltar i Jesu frälsningsverk, deltar hon inte i hans förkunnelse." (s. 46)

När det gäller Simeons ord i Luk 2:35 skriver Wilfrid: "Innan Maria med kropp och själ blir upptagen i himlen måste hon vara smärtornas moder." (s. 47)

Winfrid tolkar Marias ord "De har inget vin" (Joh 2:3): "Maria har ögonen öppna för de nygiftas nöd. Hon visar redan här att hon inte enbart är Jesu utan alla människors moder. Där det finns nöd, där finns också Maria." (s. 54) "Jesus och Maria är det nya människopar som återställer det som fördärvats av det första människoparet." (s. 56)

Wilfrid tolkar händelsen då Maria står vid Jesu kors: "I detta tragiska ögonblick är Maria med Jesus. Liksom Adam och Eva tillsammans har ödelagt Guds skapelseverk, så återupprättar Jesus och Maria det tillsammans."

Wilfrid hänvisar till Andra Vatikankonciliet som säger: "… där Maria stod inte utan Guds avsikt, svårt lidande med sin enfödde, och där hon i moderligt sinne förenade sig med hans offer genom att kärleksfullt samtycka till frambärandet av det offerlamm, som fötts av henne."

Och Wilfrid fortsätter: "Maria blir av sin Son indragen i hans egen lydnad mot Fadern … Maria står vid korset som en präst som firar mässa: hon offrar sin Son åt Fadern. Den Son som Fadern givit i hennes händer ger hon frivilligt tillbaka. Det offer som prästen frambär i eukaristin, har Maria framburit under korset … Utan Marias "ja" under korset finns det ingen eukaristi … Varje smärta i hans kropp har sin motsvarighet i hennes hjärta." (s. 61-62) "Maria är den nya Eva inte enbart genom att Sonens lidande ekar i hennes hjärta, utan också genom att hon tillsammans med honom genomlider gudsövergivenheten. Med fog anser de heliga fäderna att Maria inte användes av Gud som ett rent passivt redskap, utan att hon med fri tro och lydnad medverkade till människornas frälsning." (s. 63)

Wilfrid tolkar Jesu ord "Se din mor" (Joh 19:27): "Johannes representerar kyrkan och i sista hand hela mänskligheten. Jesus avstår från sin moder och ger henne åt kyrkan. Att kyrkan, dvs vi, har fått Maria till moder kan inte vara något likgiltigt, inte något som man efter eget godtycke kan ta emot eller avvisa. Att förneka sin moder har alltid ödesdigra följder." (s. 63) "Maria hade uppfostrat Jesus och format hans hjärta, så att han senare kunde säga om sig själv: Jag är mild och ödmjuk i hjärtat." (s. 64)

"Varför låter vi oss inte tröstas av henne som vi kallar de bedrövades tröstarinna? Vårt förhållande till Fadern i himlen och till Maria vår moder ger oss en enastående chans att låta barnet, som döljer sig djupt inom oss, leva ut … Maria är alltid med, nu och i vår dödsstund. I det ögonblicket då hela livet får sin slutgiltiga mening är Maria mer än någonsin närvarande. Ingen behöver gå över tröskeln ensam. När vi dör tar Maria oss vid handen, och vid hennes hand gör vi vårt inträde i himlen." (s. 64-65)

"Att ära Maria är att tillbe Anden, ty allt vad Maria är och har är en frukt av hans verk … Maria är ödmjuk och arbetar i det fördolda liksom Anden, han som inte ens har något eget namn … Aldrig hade Maria kunnat bli Jesu och vår moder om inte den helige Ande hade låtit henne få del av hans egen "moderliga" funktion." (s. 66)

Wilfrid citerar Joh 6:63, Joh 3:5, Rom 8:15 och talar om allt det som Anden gör: "han tröstar i sorg och ger lindring i sjukdom, han tvättar det som är smutsigt, läker det som är sårat, gör mjukt det som är hårt. Allt detta kan också sägas om Maria. Det är Maria som på vår jord är tecknet på Andens moderliga kärlek. Något väsentligt hos Gud skulle inte ha blivit synligt och konkret för oss, om inte Maria hade funnits … Det finns ju ingenting i henne som inte hänvisar till Anden.

(Katoliken) Kolbe ser i Marias obefläckade avlelse en skapad replik av den oskapade obefläckade avlelsen som är den helige Ande." (s. 67) "Petrus är kyrkans ofelbarhet, Maria är hennes helighet … Jesus .. ger samtidigt Maria, sin brud, en världsomfattande dimension. Hennes moderssköte blir lika stort som kyrkan. Så stort att ingen kan lämna det. Alltid är vi in sinu matris = i moderns sköte." (s. 71) "För att Maria upptagits till himlen, har hon alltså inte lämnat oss. Tvärtom, just så har hon trängt djupare in i världen … från den begränsade närvaro som kännetecknat Maria så länge hon levde på jorden, gick hon genom upptagelsen över till en universell närvaro. Vart vi än är och vart vi än går, alltid och överallt är Maria hos oss. Hon uppfyller hela universum, Upp 12:1 … När vi under dagens lopp, på gatan eller under arbetet, ber Hell dig, Maria, talar vi inte i ett tomrum. Maria är närvarande, alltid … Tack vare upptagelsen står hon mitt i vårt liv." (s. 74-75)

Wilfrid påminner om att det var en påve som år 1950 proklamerade Marias upptagelse som en dogm.

Wilfrid erkänner öppet och tydligt att de bibliska argumenten inte räcker för att försvara denna dogm, men hänvisar till traditionen och den helige Andens ledning. (s. 77) "När kyrkan åkallar Maria som apostlarnas, martyrernas, jungfrurnas … drottning, är det därför att själva substansen i apostolatet, martyriet, jungfruligheten finns i Maria på ett fullkomligt sätt .. Maria däremot har sin plats i kyrkans centrum .. När helgonen är lampor, då är Maria solen .. Det borde bli en reflex hos oss att vända blicken till Maria när vi tänker på kyrkan .. Att meditera över Maria är alltid också att meditera över kyrkan, och omvänt." (s. 80-81) "Ty genom predikan och dopet föder Maria de av den helige Ande undfångna och av Gud födda barnen till nytt och oförgängligt liv." (s. 82)

"Varje kristen borde låta sitt liv präglas av Maria." (s. 83) "Den dunkla nattens djupaste smärta, att förlora Gud, har Maria genomlidit, tillsammans med Jesus … Maria vet hur det känns när man förlorar Honom, som utgör hela livets mening. Genom att hon själv har gått igenom den mörkaste av alla nätter, kan hon vara en stjärna för alla som på sin vandring mot Gud brottas i trons mörker." (s. 92)

Wilfrid citerar Bernhard av Clairvaux som skriver: "I alla faror, i all ängslan och allt tvivel, tänk på Maria, anropa Maria. Om du följer henne, skall du aldrig gå vilse. Om du anropar henne, skall du aldrig förtvivla. Om du rådfrågar henne, skall du aldrig ta miste. Om hon beskyddar dig, skall du aldrig behöva frukta. Om hon leder dig, skall du aldrig tröttas ut. Om hon är dig bevågen, skall du nå fram till målet." (s. 93) "Maria har fått den ursprungliga morgonstjärnan, Lucifer, att falla från himlen (Jes 14:12) och har själv trätt in i hans ställe." (s. 93)

Kommentar: Vill vi vara bitska kan vi säga att här har Wilfrid i alla fall rätt vad avser Katolska Kyrkans Maria, fast kanske inte så som han tänker sig.

"Åter kan man ställa frågan: räcker det då inte med Jesus? Är inte han vårt ljus och vår frälsning? Jo, det räcker med honom. Men det går lättare när Maria är med. Många har erfarit att när Gud och Jesus Kristus höljs i dunkel, är Maria fortfarande kvar." (s. 93)

Kommentar: Ett till en början suspekt jakande svar glider snabbt över till ett svar som egentligen gör Maria förmer än Kristus. Så vem behöver vi egentligen mest?

I sista kapitlet skriver Wilfrid om Mariakulten och säger till synes rannsakande att den kulten ibland har gått för långt. Han skriver bl.a.: "Åter andra betraktar henne som världens medskapare, tillsammans med Gud, eller som ett komplement till Treenigheten. Den helige Bernardinus av Siena tvekar inte att försäkra, att Maria i vissa hänseenden är större än Gud!" (s. 96-97)

Kommentar: Wilfrids egna formuleringar om Maria gör henne minst sagt till ett "komplement" till treenigheten.

"Så länge man låter Maria vara vad hon är, nämligen vägen till Jesus, finns det ingen risk att hon intar en för stor plats i vårt liv … Maria-kulten består framför allt i att låta Maria bli verklig i vårt liv, att ge henne tillfälle att bli det som hon är avsedd att vara … Maria blir verklighet i den kristnes liv när denne lever genom henne och med henne och i henne … Att leva genom Maria är att erkänna henne som drottning i vårt liv. I stället för att på egen hand besluta vad man vill göra, lägger man bestämmanderätten i Marias händer. Hon är långt mer skarpsynt än vi, när det gäller att skilja på vad som gagnar och vad som skadar oss. Hon är Guds levande vishet därför att hon så helt stod och står till hans förfogande. När det är hon som förmedlar nåden blir ingenting förvridet eller förvanskat." (s. 97-98)

Wilfrid citerar Kolbe: "Att vara ett redskap i hennes händer, att endast göra vad hon vill. Man måste tillåta henne att uppfostra oss såsom hon uppfostrat Herren Jesus." (s. 98-99)

Wilfrid fortsätter: "I praktiken innebär detta att man under dagens lopp då och då säger "stopp" och tar sig tid att konsultera det goda rådets moder." (s. 99)

Wilfrid citerar Therese av Lisieux: "Innan jag grep pennan, knäböjde jag vid Mariastatyn, jag bönföll henne att föra min hand, så att jag inte skriver en enda rad som hon inte skulle tycka om." (s. 99)

Wilfrid citerar Kolbe: "Låt oss överlämna oss åt hennes ledning, låt oss vara lugna, lugna och inte försöka att göra mer eller fortare än hon vill. Vi får låta henne bära oss, hon tänker på allt, hon sköter om alla våra behov till själ och kropp; låt oss ge henne varje svårighet, varje smärta och låt oss förtrösta på att hon sörjer bättre för oss än vi kan det själva. Alltså frid, frid, mycket frid tack vare en obegränsad tillit till henne." (s. 99)

Wilfrid skriver att det inte är riskfritt att följa helgonen eftersom de har sina fel och brister, och så fortsätter Wilfrid: "Den som söker efterfölja Maria löper däremot ingen risk. Hon var från början helt syndfri och samtidigt människa som vi. När Kristus är rättfärdighetens sol (Mal 4:2) är Maria rättfärdighetens spegel." (s. 101)

"Att leva med Maria är alltså att försöka handla som Maria har handlat, eller skulle ha handlat om hon hade befunnit sig i samma situation. Man tar Maria som förebild och norm." (s. 102)

"Man kan också leva med Maria när man läser Bibeln. Hon kan lära oss att läsa Guds ord såsom hon har lärt Jesus att läsa det … Att läsa evangeliet med Maria betyder framför allt att se Kristi ord förkroppsligade i henne. När vi läser att Jesus svarar den skriftlärde: "Det förnämsta budet är detta: du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft", kan vi låta detta abstrakta ord bli konkret genom att se på Maria. Hon är den ende som fullständigt konsekvent har uppfyllt det första budet och bevarat hela sin kraft för Gud … På varje sida i evangeliet borde vi klistra Marias bild och så göra Jesu ord till kött och blod." (s. 103-104)

"Maria kan också vara med när vi firar eukaristin … varje kommunion är också en påminnelse av Marias ja-ord, som fick Ordet att bli kött." (s. 104)

"Att leva i Maria är att veta att man har en moder och att man är omsluten av hennes moderliga kärlek. Hon är himlens port genom vilken Guds ömhet strömmar över världen." (s. 104)

"Om Maria är vår moder, som visar oss Guds moderliga kärlek, är det naturligt att anropa henne." (s. 105)

"Om vi alltså ber om något som är mot Guds vilja, kommer Maria att på ett kärleksfullt sätt vända bönen mot oss själva. Hon kommer oss att ändra inställning, så att vi börjar acceptera Guds vilja. Att leva i Maria är att utan förbehåll våga anförtro sig åt hennes moderliga, formande kraft. Maria älskar att arbeta i det fördolda, att utnyttja nattens tystnad och frid. Därför är det så betydelsefullt att på kvällen, innan man somnar, anförtro sig själv och sitt liv i hennes händer." (s. 106-107)

"Maria upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon skulle göras än mer lik sin Son." Katolska Kyrkans Katekes (966)

Om kommande Mariadogm

Den belgiske teologen och professor Jean Galot SJ har skrivit en artikel om Maria som "medfrälserska". Sannolikt är det just detta som står på tur att bli nästa stora Mariadogm som kommer att proklameras som ofelbar sanning. Det kommer att bli en helt naturlig utveckling när det inträffar.

Jean Galot ger i sin artikel flera exempel på när Johannes Paulus II använt begreppet "medfrälserska" om Maria. Här ett exempel: "Den 24 mars 1990 vänder sig den helige Fadern till medfrälserskan om att hon måtte hjälpa de sjuka och lidande: "Heligaste Jungfru Maria, medfrälserska för människosläktet vid sonens sida, ge oss alltid mod och tillförsikt!".

Galot skriver i slutet på sin artikel: "Enbart det Johannes Paulus II sagt om Maria under sitt pontifikat skulle vara helt tillräckligt för att lägga grunden till den nya, sista och största marianska dogmen." Klicka här för att läsa hela artikeln.

Slutkommentarer

Katolska Kyrkans Mariakult med dess dogmer har utvecklats under tidernas gång. Särskilt avgörande händelser är år 1854 då dogmen om Marias obefläckade avlelse proklamerades, och år 1950 då dogmen om hennes kroppsliga upptagande till himlen proklamerades.

Det finns emellertid ingen anledning att tro att dessa dogmer kring Maria skulle vara de sista. Ty för Mariakultens utveckling finns inga egentliga gränser, utvecklingen kommer att fortskrida.

Hur ska då vi icke-katoliker bemöta all denna Mariakult?

När man svarar på en sådan fråga måste man vara medveten om att Mariakulten med dess dogmer bara har kunnat uppstå på grund av andra dogmer som Katolska Kyrkan lär. Dit hör främst läran om Traditionen som anses ledd av den helige Ande, och läran om påvens ofelbarhet. Inom Katolska Kyrkan jämställs dessa två storheter med den "bibel" man använder (som inkluderar apokryferna). Någon slutlig uppenbarelse i och med Bibeln avvisar katoliker bestämt.

Om Traditionen skriver Katolska Kyrkans Katekes:

"Denna levande överföring (läroämbetet), som sker i den helige Ande, kallas "Tradition" till skillnad från den heliga Skrift, även om den hänger nära samman med Skriften … Båda, Skriften såväl som Traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma hängivenhet och vördnad ... Den heliga Traditionen och den heliga Skrift bildar tillsammans den heliga skatt som har anförtrotts kyrkan – Guds ord." 78, 82, 97

Om Påvens ofelbarhet skriver Katolska Kyrkans Katekes:

"För att kyrkans herdar skall kunna fullfölja detta uppdrag (läroämbetets herdeuppdrag) har Kristus försett dem med ofelbarhetens särskilda nådegåva i tros- och moralfrågor … Biskopen i Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete." 890-891

Dessa två dogmer innebär i förlängningen att nya läror oavbrutet kan växa upp och utvecklas inom Katolska Kyrkan. Så har under hela historien skett och så kommer att ske.

Detta får som följd att ljuset egentligen inte ska riktas mot Mariakulten i sig, utan mot allt det som gör Mariakultens dogmer möjliga, dvs Katolska Kyrkans läror om Andens fortsatta uppenbarelser i och genom Traditionen, samt påvens ofelbarhet. Ty det är där vi finner källan till Mariakulten med dess dogmer.

Katolska Kyrkan erkänner villigt och utan att rodna att Mariakultens alla dogmer inte har något uttryckligt stöd i Bibeln. Att därför säga till Katoliker att Mariakulten med dess dogmer inte är förenliga med Bibeln är meningslöst. Vi är nämligen båda överens om detta. Bibelargument biter alltså inte det minsta på en sann katolik.

Den Lutherska, Protestantiska och Evangelikala kristenheten fäster däremot ingen avgörande vikt vid traditionen, och ingen påve erkänns heller. För oss är det i stället så att Guds uppenbarelse har en gång för alla givits mänskligheten i Bibeln. Ledordet har alltid varit för oss - Skriften allena.

Den helt avgörande frågan, i konfrontationen med Mariakulten, blir därför om det är Skriften allena som ska gälla i Guds församling eller ej.

Om inte, då är det inget som hindrar att Katolska Kyrkan kan ha rätt i sin Mariakult. Då kan det vara fritt fram att hänge sig åt den med lust och kraft. Ja, det kanske till och med är nödvändigt.

Men om Skriften allena är den rätta normen och regeln för Guds församling, då måste med nödvändighet Mariakulten och dess med Bibeln oförenliga Mariadogmer hamna under den dom som Paulus uttalar i Galaterbrevet 1:6-9.


Guds frid
Mikael

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.