Bibeln tillkomst som texter

"Bibelns tillkomst" kan betyda två saker: dels bibeltexternas tillblivelsehistoria, dels sammanställningen av böckerna. Vad texternas tillblivelse beträffar är bibelforskningen såvitt jag förstått tämligen ense om att de författats någon gång mellan år 60 och 120 e.Kr. De första fyra generationerna av kristna levde och dog således innan alla NT:s texter var färdigskrivna. Därutöver skall man komma ihåg att det fanns andra texter som gjorde anspråk på att vara evangelier och/eller på något sätt auktoritativa. Vissa av dessa blev senare kända under epitetet "kyrkofäder, andra fördömdes senare som förespråkande gnostiska heresier. De första generationerna kristna kunde inte förlita sig på texters utsagor och sanningsanspråk, utan hade "bara" Apostlarnas och deras efterträdares ledning i att förstå den kristna trons innehåll. Denna ledning är en väsentlig del i det som brukar kallas den Apostoliska Traditionen. De första kristnas ledning var alltså inte det skrivna ordet. Begreppet "Sola Scriptura" var oförståeligt och meningslöst för dem. Ändå var de kristna.
Bibeln som auktoritativ textsamling
Nu till Bibelns uppkomst så som vi känner den idag: som auktoritativ skriftsamling. När ögonvittnena till Jesu liv hade dött, och uppfattningen att Jesu återkomst inte var så nära förestående som de kristna först hade trott, började man se ett behov av att klargöra vilka skildringar av Jesu liv och lära som var överensstämmande med den Apostoliska Traditionen. I olika församlingar hade man olika uppfattningar om vilka texter som skulle räknas som auktoritativa, även om man var i stort sett ense om att de fyra evangelierna vi har i Bibeln idag skulle vara med.
Efterhand såg man dock ett behov av att fastslå vilka böcker som skulle räknas som kanoniska, och olika listor på böcker började dyka upp. Vi rör oss nu på 200-talet.

Man blev alltmer överens om vissa delar, men flera böcker förblev omdiskuterade, t.ex. Hermas Herden, Didaché, Hebreerbrevet, Klemensbreven, Uppenbarelseboken och Petrusapokalypsen. När det första ekumeniska konciliet i Nicæa fastslog biskopens av Rom status som främst bland biskoparna, fördömde Arius' irrläror, fastställde när Påsken skulle firas och utfärdade den Nicenska trosbekännelsen fanns fortfarande ingen ingen fastslagen Bibel. Även det första konciliet i Konstantinopel, som ytterligare skärpte fördömandet av arianismen, och som utfärdade den reviderade version av den Nicenska Trosbekännelsen (den Nicensk-Konstantinopolitanska) som accepteras av alla historiska kyrkor (Filioque är en skillnad som för utgöra ämne för en annan artikel) och majoriteten av de protestantiska kyrkorna, var även det ett koncilium som hölls innan Bibeln fastställts.
De Nicenska och Konstantinopolitanska koncilierna ansåg sig alltså ha mandat att fastställa auktoritetshierarki, vilket datum kristenhetens främsta högtid skulle firas, vad den sanna Tron innehöll och vilka uppfattningar som inte kan anses förenliga med kristendomen. Allt detta utan Bibeln som rättesnöre - deras mandat grundades på Apostlarnas efterträdares auktoritet att leda Kyrkan, och vare sig behövde eller kunde legitimeras av någon textsamling, eftersom någon sådan fortfarande inte var fastställd.
När fastställdes då Bibeln, och av vem? Det var lokalkoncilierna i Hippo år 397 och Kartago år 399 som först utfärdade de listor som idag känns igen som Bibeln, innehållande både Gamla och Nya Testamentet, så som de står att finna i katolska biblar:

At the Synod of Hippo (393), and again at the Synod of 397 at Cathage, a list of the books of Holy Scripture was drawn up. It is the Catholic canon (i.e. including the books later classed by Protestants as "Apocrypha" (Källa)
The Council of Carthage […] on 28 August 397 issued a canon of the Bible restricted to: Genesis, Exodus, Leviticus, Numbers, Deuteronomy, Josue, Judges, Ruth, 4 books of Kingdoms, 2 books of Paralipomenon, Job, Psalter of David, 5 books of Solomon, 12 books of Prophets, Isaias, Jeremias, Daniel, Ezechiel, Tobias, Judith, Esther, 2 books of Esdras, 2 books of Machabees and in the New Testament: 4 books of Gospels, 1 book of Acts of the Apostles, 13 letters of the Apostle Paul, 1 of him to the Hebrews, 2 of Peter, 3 of John, 1 of James, 1 of Judas, and the Apocalypse of John. (Källa)
At the Synod of Hippo (393), and again at the Synod of 397 at Carthage, a list of the books of Holy Scripture was drawn up. It is the Catholic canon (i.e. including the books classed by Protestants as "Apocrypha"). The latter synod, at the end of the enumeration, added, "But let Church beyond sea (Rome) be consulted about confirming this canon". St. Augustine was one among the forty-four bishops who signed the proceedings. (Källa)
Katoliker räknar Bibelns kanon som tillförlitlig för att den slagits fast av Kyrkan. Det går att lita på Kyrkans beslut för att hon har Andens ofelbara ledning i Tro och lära. Vi tror på läran om Treenigheten, Trosbekännelsen, Kristi två naturer, Maria som Gudaföderska, Påvens ofelbarhet och Bibelns kanon av samma enda anledning: För att de ofelbart fastslagits av Kyrkan.
Därför tror också katoliker på den Apostoliska Traditionen som källa till trosformuleringar. Den instans som fastställde Bibelns kanon och gick i god för att den var utan motsägelse mot den Apostoliska Tradition de haft som rättesnöre de första 300 åren - denna instans, vars beslut vi litar på är ofelbart, måste rimligen också kunna fastställa andra trosutsagor som delar av den Apostoliska Traditionen, och som omistliga delar av den kristna Tron.
Bibelns syfte
Orsaken till författandet av evangelierna och Apostlagärningarna var rimligtvis att de kristna, när de förstod att Jesus inte skulle komma tillbaka så fort som de först trott, ansåg det vist att skriva ner det viktigaste av vad Han sagt och gjort. Breven behövdes uppenbarligen för att vägleda de kristna församlingarna på distans, men var inte uttömmande utan komplement till den muntliga undervisningen:
2 Thess 2:15 | Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev. |
Joh 21:25 | Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. |
Poängen med författandet av Nya Testamentets böcker var att sätta på pränt de viktigaste punkterna i Jesu liv, hans död och uppståndelse, Hans grundande av Kyrkan, och början på denna Kyrkas verksamhet. Detta inte för att texterna skulle läsas av folket utan för folket. Överallt i NT betonas muntligheten, inte skriftligheten. I missionsbefallningen är den direkta uppmaningen inte att dela ut böcker i hela världen, utan att förkunna evangeliet i hela världen.
Exemplen är många, det räcker att slå på måfå: "Ni har hört…" "Vad vi har hört och sett" "berätta för alla människor vad du har sett och hört". Notera att det kristna livet och budskapet enligt NT aldrig förknippas med ordet läsa. Söker man i Bibeln (t.ex. bibeln.se) på ordet höra/hört får man 107+77 träffar i NT, på se/sett över 300 träffar, men på läsa/läst bara 3+14, skriva 10 ggr, varav hälften i breven, och skrivit 12 ggr, varav 2 ggr uttalat av Pilatus.
Evangeliet skall höras, levas, ses och förkunnas. Nedtecknandets syfte (vad avser åtminstone de synoptiska evangelierna och Apg) verkar snarast ha varit att via läskunniga förkunnare sprida de väsentligaste delarna av det muntliga evangeliet snabbare. De läromässigt djupare NT-passagerna kommer ju först i slutet av texttillblivelsen, med Johannesprologen (början på det sist skrivna evangeliet, skrivet sannolikt efter år 90) och Uppenbarelseboken.
Bibeln som bindande auktoritet
Det katolska argumentet för att Bibeln skall räknas som tillförlitlig är att den fastställts av Kyrkan vara helt förenlig med den Apostoliska Traditionen. Det är alltså Kyrkan som fastställt Bibeln, dvs Kyrkan är den högsta auktoriteten, och Bibeln räknas som ett tillförlitligt uttryck för den kristna Tron. Men den är inte uttömmande, eftersom den bara formulerar delar av vad den Apostoliska Traditionen säger om den kristna Tron. Bibelns tillförlitlighet i kombination med dess ofullständighet innebär att en katolsk syn på Bibeln är att Trons innehåll inte får motsägas av Bibeln, eftersom den är tillförlitlig, men eftersom Kyrkan är ofelbar i fastställande av Tron, och Bibeln är ofullständig, kan vi även lita på att de delar av Tron som inte explicit kan härledas till "bok, kapitel och vers" är tillförlitliga. Instansen som fastställde Bibeln ofelbart fastställer även resten av Tron ofelbart. Bibeln anses alltså vara en bindande del av den kristna Tron bland flera, och för att något skall vara bindande måste det fastslås av Kyrkan, som inte bara är en bindande auktoritet, utan också en levande auktoritet.
Den protestantiska synen har jag ärligt talat inte förstått. Hur kan man lita blint på den Kyrkas beslut om bibelkanon som man förnekar är ofelbar i Trosläran? Är det enligt protestanterna möjligt att ändra i kanon eller är Kyrkans kanon bindande? På vilket sätt? Är det möjligt att lägga till och/eller ta bort böcker? Hur rättfärdiggör man Luthers ändringar utan att samtidigt tillåta den enskilde att pussla ihop sin egen kanon? Hur motiverar man sin ståndpunkt? Hur motiverar man Luthers kanons ofelbarhet?
fotnot: på grund av den stora trosbredden inom protestantismen gör jag ibland generaliseringar om protestantisk tro. Om jag har uttalat mig om "vad protestanter tror" har jag bara försökt framställa vad jag uppfattar vara allmänna uppfattningar inom protestantismen.